Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Kvinnligt, kraftigt, känslofullt

+
Läs senare
/
  • Sarah Ioannides ledde Nordiska Kammarorkestern på sitt kraftfulla sätt i ett program med enbart kvinnliga tonsättare.

Stadshussalongen Nordiska Kammarorkestern Dirigent: Sarah Ioannides Solist: Sanna Salomaa, oboe Musik av Venla Hinnemo, Jennifer Higdon och Louise Farrenc

Även om tidsandan och omvärlden till dags dato varit njugg mot de kvinnor som försökt slå sig fram inom konstmusiken, har deras relation till musiken de skrev varit rik, fruktbar och fullödig.
Att de bildat eftertrupp har också gett dem fördelen att de sluppit göra männens misstag. De tre kvinnliga tonsättare som spelades denna Damernas afton hos Nordiska Kammarorkestern ber minst av allt om ursäkt för sin existens. De går in i sin musik med hörbar självkänsla.
Unga Venla Hinnemo har lika nära till popen som till konstmusiken och tecknar i sin nyskrivna Reactions of Mind ett nutida sinne. Av musiken att döma tycks ett sådant vara ganska ordnat, harmoniskt och fullt av storslagna tankar. Hinnemo målar vida, svepande landskap med rymd; lägger in en strof av folkmusik ibland och låter musiken gradvis intensifieras. Hon håller sig till ganska enkla grepp men är en duktig instrumentatör, och dirigenten Sarah Ioannides gjorde det hon är känd för: öppnade alla dammluckor och släppte fram orkesterns stora ljudflöden.
Komplexare är Jennifer Higdons oboekonsert, även om också den är stämningsmusik som bildar breda floder åt oboen att segla på med sin innerliga ton och långa fraser. Här hade det varit bättre om Ioannides hållit tillbaka orkestern och gett solisten Sanna Salomaa utrymme.
Som det nu var fick vi höra för lite av den trygga, breda klang, gäckande tekniska lätthet och förmåga att leka med nyanser och fraser som hon är kapabel till och som lyste igenom, men som kunde ha fått glänsa mycket mer med en hänsynsfullare bakgrund.
Men nu är Ioannides de stora gesternas kvinna, och i Louise Farrencs symfoni kom kraftfullheten väl till pass. Här mötte vi överraskande vital musik, full av rytmiska infall, oväntade händelser, fantasifulla variationer mellan stämningar.
Fast Farrenc skriver i sin tids tonspråk är hon betydligt mindre förutsägbar än sina manliga kolleger. Det händer något hela tiden: i den leende, soliga andra satsen; i scherzots annalkande storm som bär något Beethovenskt över sig och där det plötsligt dyker upp en tyrolermelodi. I fjärde satsen, som så ofta bara är en transportsträcka till slutet, är hon fortfarande undersökande, nyfiken och lekfull. Detta var en härlig bekantskap som sattes med bett av orkester och dirigent.
Törs man hoppas på en cd lite längre fram?
Annons
Annons
Annons