Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Lettland - nära men obekant

+
Läs senare
/
  • Jugendhuset vid Elizabetes 10 B anses vara Mikhail Eisensteins främsta fasad, och den pryds upptill av denna enorma utsmyckning, där man inte sparat på några kostnader.

Lettland är ett grannland, som svenska turister i dag föga känner till. Inte ens huvudstaden Riga, som är en storstad i nivå med Stockholm, lockar så många besökare. Det beror nog på okunnighet och på stadens isolering från väst under Sovjettiden. Men den är full av sevärda miljöer, kulturella såväl som arkitektoniska.

Särskilt kulturturister har mycket att hämta på andra sidan Östersjön. Om man undantar hotellpriserna, är det fortfarande billigt att resa där. Och om man vill ta sig runt utanför Riga, är buss att rekommendera. Att hyra bil går visserligen lätt, men man skall ta i beräkningen att inhemska bilförare kör ganska våldsamt.
Inne i Gamla staden i Riga är det så gott som bilfritt, och det kan behövas, för det frestar att vara oaktsam och bara titta uppåt på den rika skulpturala utsmyckning, som fyller fasaderna på hus från medeltiden och framåt.
Det är ett nöje att ströva runt på måfå och uppleva mysiga gatumiljöer, som vi inte har någon motsvarighet till i vårt land Gamla Stan i Stockholm har inte alls sådan bredd och rikedom. Det är fascinerande att byggherrarna förr kostade på sig en så detaljrik skulptural dekor inte bara i gatuplanet utan faktiskt ännu mer två eller tre våningar upp, eftersom trafikanterna behövde lägga all uppmärksamhet på gatubeläggningen för att inte trampa fel.
Om några gator skall nämnas före övriga är det Maza pils, där husen \"Tre bröder\" trängs intill varandra, den äldste brodern är byggd på tidigt 1400-tal. Och den broder som har portal från renässansen rymmer Lettiska arkitekturmuseet. Charmiga gränder omringar Hansans medeltida gillespalats Liela Gilde, där nationella symfoniorkestern spelar, och Maza Gilde, som är mer spännande.
Lyfter man blicken högt upp, kan man se skulpturen av en, som sitter och läser en bok, och åt andra hållet en katt, som enligt legenden vände ändan åt dem, som husägaren inte tyckte om. Åt söder därifrån sträcker sig den forna huvudgatan Kalku iela och den graciösa Skarnu iela, vars böjda sträckning accentuerar en atmosfär av medeltiden mellan pastellfärgade husfasader.
Utmed denna gata finner man Peterkyrkan (Petera baznica), vars 137 meter höga spira av trä var högst i Europa, när den uppfördes år 1491. Den kollapsade liksom den nya spira som sedan byggdes, men numera vågar man utan risk ta hissen upp till den tjusigaste utsikten över Hansans medeltida stad.
I kyrkan välkomnades Gustav II Adolf 1621 samtidigt som man lovprisade Gud för att han inte stormade eller ödelade staden. Ännu kallas i folkmun svensktiden för \"den gamla goda tiden\", vilket väl berodde på att ryssarna, som kom efter, var ännu grymmare.
Det mesta av Rigas gamla bebyggelse är prydligt renoverad efter krig och vanskötsel. Men frågan är om man inte gick för långt, då en exakt kopia av Svartbrödernas palats ett stenkast från Peterskyrkan byggdes upp för några år sedan.
Den sengotiska byggnaden, där de ogifta köpmännen förr höll gillen och där Richard Wagner ofta var konsertdirigent, bombarderades av tyskarna 1941 och totalförstördes av ryssarna några år senare. Nu skiner den av nytt tegel och ser ut som en falsk diamant i en gammal tiara.
Johanneskyrkan är för mig den vackraste helgedomen tack vare dess stiliga trappstegsgavel och det inre takets stjärnlika valvslagning. Där har Uddevalla församling förresten betalt den nya orgeln. Jakobskyrkan hedrar vår Karl XI med en tavla för att han grundade gymnasium 1675, men det står inget om att Gustav II Adolf stal en kyrkklocka och sände till Stockholm.
I Slottet ett stenkast därifrån bor landets president men där inryms också tre museer, ett för litteratur, musik och teater, ett historiskt museum och ett för utländsk konst. Det senare är av mindre intresse men kan ha intressanta tillfälliga utställningar liksom Arsenalen på andra sidan parken.
Då är man inne på Torna-gatan med flera svenskminnen. Där mynnar Svensk-porten, som är stadens enda kvarvarande stadsport och som de svenska herrarna lät bygga. Utefter gatan ligger också den 200 meter långa Jekaba kazarmas, som svenskarna också lät bygga och idag fylls av kaféer och små butiker. Historiska museet bakom Domkyrkan visar också svenskminnen såsom en silverpjäs, där Gustav II Adolf är skulpterad sittande till häst, en fåtölj med Karl XII:s namnchiffer och porträtt av svenska 1600-talsregenter.
Alldeles utanför den gamla staden ligger Operan, dit kan man få biljetter till moderata priser samma dag. Den har sin plats i kanal- och parkstråket, på vars andra sida Rigas centrum och moderna delar breder ut sig. Även där finns mycket att se för den, som tycker om vackra hus. Utmed boulevarderna där har en del av 1800-talets typiska trähusbebyggelse bevarats, och den är märkligt enhetlig och saknar den utstuderade utsmyckning, som annan arkitektur i Riga har så mycket av.
Träets bruna nyans, som kan vara blekt av solen, kan uppfattas som tråkig, eftersom dekorativa detaljer och pilastrar, som delar av det liggande fasadtimret, har samma kulör, men dessa tvåvåningshus har onekligen en viss charm.
Kring förra sekelskiftet hade Riga en ekonomisk storhetstid, eftersom mycket av Rysslands handel skeppades den vägen. Då samlades stora rikedomar i staden, varvid de flesta trähus revs och ersattes med sten och puts i jugendstil. Riga anses vara den stad i världen, som har de flesta jugendbyggnaderna, då inte mindre än 40 procent av centrums husbestånd har den stilens svällande former.
Alberta iela är den gata som helt domineras av jugendstil, och nästan alla hus med jämna nummer har ritats av arkitekten Mikhail Eisenstein, som var far till den kände filmregissören Sergei Eisenstein, som bland annat spelade in \"Pansarkryssaren Potemkin\". Husen skiljer sig på den gatan genom en exotisk fasadutformning från varandra, så inte ett enda är de andra likt.
Men mest kända av Eisensteins skapelser är ett par andra bostadshus på Elizabetes 10 A och B, där blomster, odjur och jätteansikten i gips och puts möter blicken, om nacken böjs bakåt. Efter jugend kom nationalromantiken, och även då hade Rigaborna råd att bygga imponerande hus, vars dekor är av sten. Sevärd är också Konstakademin och dess glasmålningar, inspirerade av Arts-and-crafts och William Morris.
Även art-deco-stilen är företrädd, då Frihetsmonumentet, där den nya staden möter den gamla, kröns av en stiliserad kvinna, som sedan 1935 lyfter tre stjärnor 50 meter upp och som kommunisterna inte vågade fälla trots att de så gärna ville. På den stora sockeln har Karlis Zale också skulpterat grupper av sagohjältar och människor, som byggt landets både andliga och materiella välfärd, och dessutom i reliefer skildrat den lettiska historien.
Zales kraftfulla skapande kan också beundras på Brödrakyrkogården, och det är på kyrkogårdar som landets skulptörer oftast gjort sina mästerverk, exempelvis Zemegas monument över nationalskalden Janis Rainis.
Intressant arkitektur får man sig också till livs i Jurmala utmed Östersjökusten, dit man lätt tar tåget 20 kilometer nordväst från Riga. Denna forna badort, dit Tsar-Rysslands aristokrati helst reste på sommaren, blev mellan krigen de rika Rigabornas sommar-sovstad, då tåget snabbt tog dem till och från jobben i huvudstaden. Där växte upp fantastiska trähus efter vars och ens smak och fantasi, och de flesta överlevde kommunismen och erbjuder idag, upprustade och nymålade, ett omväxlande panorama för besökarna.
Några mil söderut från Riga kan den arkitekturintresserade njuta av Rundale, ett slott som ritats av arkitekten till Vinterpalatset i St. Petersburg, nämligen Francesco Rastrelli. Det har kallats Nordens Versailles, och innanför dess kolossala barockfasad ryms 138 rum.
Efter uppförandet på 1730-talet har många ägare avlöst varandra, men nu har staten rustat upp en tredjedel av slottet och den är sannerligen sevärd, möblerad i rokokostil, som förste ägaren gjorde, när han fick återvända efter 20 års förvisning till Sibirien och flytta in.
Naturupplevelser kan Lettland, som har tre tusen insjöar, bjuda i överflöd. Nationalparker finns flera, men främst två bör nämnas. 90 kilometer nordöst om Riga ligger Gauja-dalen, och dess båda städer Sigulda och Cecis är utgångspunkter för vandrare, kanotister och naturälskare.
Västerut så långt man komma i Kurland ligger Slitere nationalpark, som består av sanddyner, mossar och skogar och vars största attraktion är Kolka-udden. Där tar Östersjön vid och ger en förtrollande känsla av världens ände. På våren är udden en samlingsplats för flyttfåglar, särskilt gäss, änder, vråkar och örnar.
Men frågan är om inte Latgale, som gränsar till ryska gränsen, är det mest betagande. Det böljande landskapet är översållat av sjöar, små och stora, och av ålderdomliga byar, där tiden stått stilla, då regionen länge varit skild från övriga landet och tillhört andra stater. Där talas en dialekt, som nästan är ett eget språk, och där är kyrkorna katolska till skillnad från det övriga protestantiska Lettland.
Annons
Annons
Annons