Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Leve Tolstoj

+
Läs senare
/
  • Lev Tolstoj (1828 – 1910) är morfars farfar till den svenska sångerskan Victoria Tolstoy.

Lev Tolstoj: Anna Karenina. Översättning: Ulla Roseen. Norstedts

1927 kom filmen Anna Karenina med Greta Garbo i titelrollen. Succén blev ögonblicklig. Sedan dess är Garbo för evigt förknippad med den sköna, ryska högreståndskvinnan som slets mellan kärleken till sin son och till sin älskare, officeren greve Aleksej Vronskij. Därför är det märkligt att Garbo inte ens nämns, vare sig i förord eller på bokomslag, när Lev Tolstojs Anna Karenina nu kommer i strålande ny svensk språkdräkt. Ulla Roseen, som gjort översättningen, visar än en gång sin klass.

\"Min är hämnden, jag skall vedergälla det.\" Så lyder Tolstojs motto till romanen. I sitt förord diskuterar Majgull Axelsson om han avser Romarbrevets försonande Gud som vill besegra det onda med det goda eller Hebreerbrevets fruktansvärde hämnare. På mig förefaller det som om han enbart syftar på den olyckliga hysterikan Anna Kareninas drift att hämnas på greve Vronskij, när denne upphör att ständigt vara vid hennes sida. Med morfin dövar hon sömnlöshet och ensamhet, där hon sitter utstött ur den societet, som är hennes livsrum, medan älskaren lever livet som vanligt bland likasinnade. Vankelmodigt och som det förefaller utan att egentligen vilja släppa livet, leker hon med tanken på självmord för att få honom att lida. Så kommer dödssekunden, när hon kastat sig framför ett tåg. Inte ens då vet hon om hon vill leva eller dö.

Tolstojs beskrivning av detta, liksom av de faser av förtvivlan och ångest som Anna Karenina genomgår, är psykologisk romankonst av yppersta klass. Hur kunde han redan för mer än ett sekel sedan, långt innan vår tids intresse för själen blossat upp, skriva så djuplodande om vad som rör sig i människan?

Hans skildring av greve Vronskij och av Annas make är inte mindre inkännande. Samtidigt klär Tolstoj av tidens dubbelmoral. En man av börd kan spela, skuldsätta sig över öronen och ha vilka kvinnoaffärer han vill utan att förlora respekten. Också kvinnan kan kosta på sig amorösa äventyr, bara de sköts elegant, men ve den som likt Anna förlöper man och barn för en allt uppslukande passion. Hon blir paria.

Tolstoj är just nu hett stoff i Sverige med sina två viktigaste verk utkomna med bara några månaders mellanrum. I november i fjol kom som bekant hans första version av Krig och fred ut på svenska. Av egendomliga skäl, som Majgull Axelsson redovisar, betraktade författaren inte den utan Anna Karenina som sin första roman. Böckerna är emellertid mycket lika, inte minst när det gäller personerna och beskrivningen av den krets av rysk aristokrati, som Tolstoj själv tillhörde. Också den starka tonvikten på lantbruket och godsägare som lägger ner sin själ på att förbättra både skötsel och böndernas villkor är gemensamt för båda böckerna.

I den nästan 900 sidor tjocka Anna Karenina är kompositionen med motsatspar genomdriven. Födelse ställs mot död, arbete mot tidsfördriv, trohet mot otrohet, äkta omtanke mot inställsamhet och så vidare. I romanens två parallellhandlingar arbetar Tolstoj också med motsatspar: Nedbrytande passion contra slitstark kärlek.

Anna och Vronskij svarar för passionen. De går båda under. Hon bokstavligt. Han genom att den sorg och ånger hon efterlämnar gör honom förstelnad.

Den unga Kitty och den förmögne, rättrådige, hårt arbetande godsherren Kostia Levin är det andra kärleksparet. Deras relation startar inte hals över huvud. Hon är först förälskad i Vronskij och han är betagen i hennes varma, väl fungerande familj. I tur och ordning tänker han sig var och en av familjens tre döttrar som hustru.

Romanens fyra huvudpersoner får ungefär lika stort utrymme. Att det är den taggiga, omöjliga, ödesmättade kärlekshistorien mellan Anna och Vronskij som gått till litteratur- och filmhistorien är självklart. Där finns dramatiken och tragedin. Detta hindrar inte att de intressantaste avsnitten döljer sig i bokens övriga delar. Där finns skarpa analyser både av vad som sker i Tolstojs värld och inom enskilda människor. Ett avsnitt handlar till exempel om hur Levins halvbror ägnat årtionden av möda åt en bok, som han tror skall bli omvälvande, men som ingen enda bryr sig om.

Ja, leve Tolstoj! Han genomskådar alltings bräcklighet. Inte väjer han heller för de stora frågorna varifrån, varför och varthän. Och i hans böcker döljer sig människan, ofullkomlig, löjlig och ömkansvärd som hon är, men likväl värd all beundran, vare sig hon stretar fram i lyxkreationer eller paltor.

Inger Dahlman


Annons
Annons
Annons