Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Lite för utstuderat för min smak"

BOK Lennart Göth: Ikonen eller historien om den otvivelaktiga turbanen. Bonniers

Annons
\"Tekniskt inte dåligt gjort, bara lite för utstuderat för min smak, och lite för hopplöst eller vad jag nu ska kalla det.\" Så lyder en mening i det ambitiösa romanbygget \"Ikonen eller historien om den otvielaktiga turbanen\" av Lennart Göth, som härmed återkommer som romanförfattare (efter de tolv år som förflutit sedan den uppmärksammade \"En ny påminnelse om\" gavs ut ). Citatet avser en målning av en av romanens många centralfigurer, konstnären Magnus Olsson, men kan i förstone lika gärna gälla som en karaktärsteckning av Göths egen roman. \"Tekniskt inte dåligt\", alltså ty historien om nämnde Magnus och hans smygbrottsliga konstnärssambo Henny och ytterligare ett dussintal figurer som på outgrundliga vägar knyts samman av den legendomsusade och farligt eftertraktade ikonkopian \"Den icke av människohand skapade Kristusbilden\", underkastas här en sorgfälligt uträknad struktur och genomsyras av raffinerade berättartekniker så konsekvent genomförda att man åtminstone i detta hänseende måste beskriva romanen som ett enastående kraftprov. Då och då under läsningen erinras jag om holländaren Harry Mulischs väldiga romanfresk \"Upptäckten av himlen\", och liksom i denna rör sig Göth över väldiga litterära vidder, både horisontellt (formspråk och uppbyggnad) och vertikalt (stoff och idéer).

Den intellektuellt ärelystna spänningsromanen kan närmast liknas vid en 400-sidig språklig fuga, där röster kontrasteras, varieras och svarar mot varandra i återkommande ledmotiv, ofta med samma händelser och situationer upplevda och skildrade ur olika perspektiv. Under själva händelseförloppets ytskikt handlar det om allt från längtan och besvikelser, kärlek och hat, masker och identiteter, till filosofiska resonemang om brott, straff och nåd, och om jakten på de berättelser som utgör världen och som styr människan i hennes sökande efter Sanningen. Om romanens nutid där Henny sitter ensam i Magnus ateljé och vid datorn redogör för sina tankar kring allt som hänt den senaste tiden, medan en söndertrasad och existentiellt krisande Magnus låst in sig på en toalett i häktet omfattar ramverket, utgör de många utflykterna i tid och rum (och särskilt förbindelserna mellan de svenska och tjeckiska gestalterna i Prag och Stockholm), de insprängda små parablerna och moraliteterna som ger ytterligare relief åt berättelsens innebörder, då utgör allt detta romanens själva essens.

Göths roman är på det hela taget tematiskt fascinerande, men trots det formmässiga artisteriet (särskilt simultantekniken och de fint sammanvävda handlingstrådarna), trots alltså det gedigna hantverket, blir det på sina håll just \"lite för utstuderat för min smak\", för att nu återknyta till citatet ovan. Den väldiga textmassan, romanens till synes outsinliga begär att omfatta allt, gör att den, liksom blottad på \"rymd\" och \"vila\", nära nog slits sönder av sin egen rotation. Här och där stör också en alltför grund och banal psykologi (särskilt påfallande i kvinnoporträtten), vilket förbryllar något eftersom han i andra stunder vecklar ut och lyckas ge gestalt åt verkligt komplicerade mentala processer och moraliska anfäktelser.

Men när övermättnaden och farhågorna känns som mest kritiska kommer så detta, som en nödvändig påminnelse om romanens och författarens inneboende natur, om själva skapelseprocessens oblidkeliga rörelse: \"Jag kan ju inte sluta med att tala, tänka, invända, hålla med, acceptera, kommunicera, debattera, skrva, trösta, argumentera, förolämpa. Jag är ju människa, tillverka historier är ju det jag gör\". Åter igen en sats som i lika hög grad handlar om Göth själv som om någon av hans fiktiva figurer, och som i sitt lika uppriktiga som självsvåldiga ursinne också frigör en kraft som betvingar och slutligen också skingrar tvivlen. \"Det fanns alltid något mer. Det fanns alltid en annan berättelse\", låter det från en av romangestalterna. Jag väljer att tolka det som ett löfte.


Martin Lagerholm

Mer läsning

Annons