Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är granne med döden

/

TEATER Riksteatern/Sundsvalls teater: Terminal av Lars Norén. Regi: Lars Norén Ljusdesign: Erik Berglund Scenbild: Lars Norén, Erik Berglund, Jan Johansson I rollerna: Per Burell, Malin Crépin, Sofia Helin, Magnus Krepper, Charlotta Larsson och Joakim Nätterqvist

Annons
\"Terminal\" är Lars Noréns senaste pjäsprojekt, ett antal småpjäser på temat terminal, \"slut eller ände\". Två av dem har han satt samman till en teaterkväll, i egen regi; i går på Sundsvalls teater. Skilda pjäser men samma tema: livet som granne med döden.
Den första är en scen med två parallellhandlingar. Ett ungt par har gått vilse på det stora sjukhuset; de har hamnat i bårhuset väntrum, inte på BB dit de var på väg. Till väntrummet kommer ett äldre par för att identifiera sin nyss döde son. Snart visar det sig att det yngre paret är sig själva 20 år senare; det äldre minns när de kom dit, 20 år tidigare för att deras son skulle födas.
En fingerfärdig scenisk konstruktion, gripande i sin lågmälda gestaltning; men litet för konstruerad för att bli annat än just skicklig dramatik. Något förefaller det som Norén blivit så förtjust i sin idé att det får räcka med den.
Samtidigt faller en vardaglig sorgsenhet över dubbelexponeringen av två liv som fördjupar det sceniska spelet. Mindre genom den vardagliga dialogen än den återhållna spelstilen hos Sofia Hellén och Joakim Nätterquist som det yngre paret, Charlotta Larsson och Per Burell som det äldre.
Under och bakom det återhållsamma anas djupare upplevelser och större mänskliga sprickor. Men det är insikten om livets korta brutalitet som förvandlar konstruktionen till levande dramatik; som har Norén iscensatt Becketts berömda formulering i \"Godot\": \"Kvinnan föder grensle över en grav\".
Längre är inte livet, och det är inte ens alltid kronologiskt arrangerat. Familjekonstellationen far, mor, son återkommer också i den andra pjäsen, nu med tillsatts av dotter och kusin. Också här lyser konstruktionen igenom: åldrarna skär in i varandra, mor är yngre än son, son äldre än fadern. Pjäsen liknar mer ett hörspel för skilda röster än teaterpjäs i traditionell mening; repliker upprepas av olika personer, dialoger förs med stumma och besvaras av andra.
Det är som försöker Norén bryta upp själva det sceniska spelet, sprida ut det över olika röster, personer och deras liv. Resultatet blir på ett märkligt vis opersonligt; här finns mycket litet av scenisk gestaltning, litet av mänsklig närvaro. Replikerna är så avskalade närvaro att de reduceras till ord och ord som aldrig gestaltas, de bara framsägs.
Det är sceniskt intressant som experiment, och det vilar i Noréns känsla för den sceniska repliken. Den som lärt allt av Tjechov och fått färg och form av teaterförfattare som Beckett och Pinter.
Som prov på Noréns vilja att söka nya uttryck för sin dramatik är \"Terminal\" intressant; mer som dramatiskt försök än teatral upplevelse.
Också här, i den andra av de två korta pjäserna, har Norén instruerat sina aktörer till återhållen lågmäldhet. Någon gång bränner det till; här finns ett par sekundkorta uppgörelser och något som liknar en våldtäkt. Men liksom i dubbelscenen på sjukhuset är det här i ett rum som liknar en terminal för resande och föreställer ett föräldrahem är det mer bristen på scenisk närhet än distansen till själva dramatiken som skapar den sällsamma stämningen.
Och liksom i den första pjäsen gestaltad det med stor behärskning av Magnus Krepper och Malin Crépin, tillsammans med de fyra från den första pjäsen
Båda styckena utspelas på en imer eller mindre tom scen, med en annan bänk och några stolar, i en scenisk renhet som avlägsnar alla associationer till en realistisk teater. Men låter det hela stanna vid scenen själv, och orden så tunga att de knappt vågar viska denna insikt om livet som granne med döden.

Mer läsning

Annons