Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Lydigt och bra från Göteborg

+
Läs senare
/

Jörgen Lind: Hägn
Kabusa
Fredrik Nyberg: Nio, nine, neun, neuf
Norstedts

Dikt ser inte längre ut som dikt gjorde förr, nyss. Rim och bundna former är om inte bannlysta så åtminstone sällsynta och om förekommande så gärna på ett mer eller mindre ironiskt vis. Den fria versens ojämna högermarginal är heller inte given i svenska diktböcker publicerade på centrala förlag.

Något har hänt på lyrikens fält och det gångbara är inte precis det sångbara.

Sådana som Taube och Cornelis hade inte haft en chans att passera de samtida lektörernas och redaktörernas argusögon. Jag kan tycka att det är en brist och jag erfar i den svenska poesiutgivningen en inte sällan dogmatiskt estetiserad politisering. Nu skriver ni på det här viset, basta, som gällde det fem- eller tioårsplaner dikterade från en mindre demokratiskt sinnad statsapparat.

Den fyller mig inte sällan med sorg, denna likriktning, som hade Sverige – på diktens domän – frivilligt reducerat sig till en sovjetisk lydstat, eller rentav ett slutet Nordkorea. Nu skriver vi på det här viset, det finns väl inget annat?

Två av de mest självständiga inom det reglerade systemet är bosatta i Göteborg, Jörgen Lind och Fredrik Nyberg. Samtidigt finns det något ängsligt och programmatiskt över respektive diktares verk, Hägn och Nio, nine, neun, neuf.

Bägge verkar de vara bajsnödigt involverade i de litterära stipendiernas annaler och kanalbildningar. De diktar bägge vitt och brett, personligt och politiskt, men hela tiden inom de stipulerade ramarna. Särskilt Nyberg förvandlar sig själv till en buktalare, en sådan som kastar in Berlusconi och Milosevic, Darfur och Libanon i dikten, utan att varken förhålla sig till det ena eller fjärde.

Det är duktigt, snyggt och försåtligt, men i en avgörande mening livlöst – här stryks rådande estetik medhårs. Erik Beckman, uppenbarligen en av Nybergs husgudar, roterar i sin grav och ryar likt kapten Haddock: gör något eget för helsike och sluta dyrka mig, litteratur är för tusan ingen bleksiktig dans på tunna rosor.

Att jag ändå finner mig hemmastadd i Nybergs diktbok, och faktiskt gillar den, beror förstås på tillvänjning. Har man fastnat för Lill-Babs så har man. Nyberg är inom språkschlagern en folklig och rätt fräck diktare.

Med Jörgen Lind närmar vi oss existensen på ett mindre hemmakvällsvänligt vis. Även han är förstås formens fånge, men den hotande och dubbla död han framskriver – faderns och barnets – bär på en nakenhet och desperation som blott nödtorftigt låter sig maskeras.

Två bra och läsvärda böcker, alltså, samtidigt två författare som sitter benhårt fast i det påbjudna skruvstäd som sorterar under avdelningen språkmaterialism.

De ingår i acceptansens och penningens och välviljans kretslopp, men skulle bägge vara betjänta av ett stålbad som frigjorde den eventuella originaliteten och självständigheten. Såvitt de nu inte är nöjda och tillfreds med att vara Beckmans, Silkebergs och Sonnevis eftersångare med inga större ambitioner än att få utge ännu en bok.

Dikt ser inte alltid längre än näsan räcker och stipendieracet sträcker.

Annons
Annons
Annons