Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Mer Malmö än mord

+
Läs senare

BOK
Kristian Lundberg: Grindväktarna.
Symposion

Vad har lockat poeten och kritikern (också på dessa sidor) Kristian Lundberg att skriva kriminalromaner, nu den andra, "Grindväktarna"? Inte är det kriminalromanen, inte deckarboomen. Lundberg har andra uppsåt. Ett är att skildra hans hemstad, Malmö.
Liksom i den första, "Eldätaren", är Lundberg i sin nya roman (den kallas så, inte kriminalroman) mer intresserad av den sociala miljö som föder brott än att lösa dem som begås. Här finns poliser, en specialstyrka inom Malmöpolisen, ledd av den nyktre alkoholisten Nils Forsberg; det finns brottslingar, ett och annat mord.
Men framför allt finns där Malmö, en sta på randen till Europa, befolkad av uteliggare,pundare, halvkriminella tjallare, prostituerade; välståndssamhällets bottenskikt, folkhemmets bakgård och avstjälpningsplats. Lundberg tycks fascinerad av miljö, han kan den in i varje liten återvändsgränd. Likt en skugga faller den internationella brottsligheten över den.
Lundberg skildrar denna miljö med en närgångenhet som kryper under läsarens skinn; det är som den känns, det kalla regnet faller över läsningen.
Här finns en historia, med drag av mer konventionella kriminalromaner. Men den intresserar egentligen inte Lundberg; han använder dem som mönster för att berätta annat. Han gör det med ett språk som hämtat näring och modell från poesin, långt mer än den hårdkokta detektivromanen. Det ger ett sällsamt intryck, som ett slags dekadansens poetiska prosa, mer inspirerad av Baudelaire än McBain.
Med sina två romaner, av fem planerade, håller Kristian Lundberg på att etablera sig som en av de stora samtidsskildrarna.
Hans värld är skuggornas och uppgivenhetens, människorna i hans romaner har inte ens parodiskt heroiska drag. De är bara misslyckanden, ofullkomligheter; skillnaden mellan poliser och brottslingar är knappt skönjbar. Och när de fiktiva gestalterna inte räcker till använder sig Lundberg, helt ogenerat, av verkliga personer. Kvällspostens kulturredaktör Stephan Linnér skymtar förbi, av åklagaren Sven-Erik Alhem gör Lundberg ett elakt porträtt, genomskinligt draperat till Allhem.
"Grindväktarna" är en oförsonlig samhällsskildring; inget ljus faller över denna värld, medmänsklighet är ett undantag, någon väg ut ur detta sociala helvete tycks Lundberg inte ana. "Liksom i "Eldätaren" borrar han sig ner till de djupaste skikten, med kriminalberättelsen som förevändning.
Vana deckarläsare göre sig knappast besvär; de kommer bara att bli förvirrade av dessa sociala skuggsidor och sakna den vanliga intrigen av mord, polisjakt och mördare. Till Lundbergs förtjänsten annat än som samtida samhällsskildrare hör att han bryter mot de flesta, om inte alla av kriminalromanens utslitna men hårda egenskaper. Skriver han kriminalromaner är det på trots mot genren.
Men medan mördarjakt förgår kommer Lundbergs Malmöskildring att bestå likt en ögonvittnesskildring av en stad, ett land och en tid där brottet mindre är att döda än att dödas i denna värld.
Annons
Annons
Annons