Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnet — en tysk mardröm

Magnus Sjöholm ser en utställning om RAF
Det är kö redan vid entrén. Ingen är över 35 år och den snaggade dörrvakten har tjurnacke. Men det är varken disko eller nattklubb utan konstutställning. I Berlin år 2005!

Annons
De globala bankernas har en egen stadskamp den om störst och mest inglasad kontorshus. I stark kontrast till detta har det tyska finansministeriet nyligen flyttat in i en av östra Berlins få icke övergivna betongkomplex. Det var också just här, nära den gamla muren, arbetarupproret startade i juni 1953. På fasaden hänger gigantiska svartvita fotografier på sommarklädda arbetare som upprymt tågar till partihögkvarteret. Sedan bilder av ursinne och slutligen de av skräcken när stridsvagnarna krossar drömmen om demokrati.

På byggnadens bottenvåning sitter en 5 x 30 meter lång fris av en socialrealistisk dussinkonstnär. Sommarklädda, brunbrända och muskulöst leende marscherar DDR-medborgarna arm i arm. Det är två sidor av konsten som besvärjelse! Konsten i det godas tjänst!
Det var i västra Berlin som studentupproret startade i juni 1967. Shan av Iran var på besök och en demonstrant sköts ihjäl. För en liten grupp radikala blev det beviset på demokratins slutliga förfall. För att förändra samhället måste man möta våld med våld, resonerade bl a Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin (som var prästdotter och släkt med Hegel i rakt nedstigande led).

Tillsammans bildade de RAF (Rote Armee Fraktion). En terrorgrupp som kostade 34 människor livet och bland annat sprängde den västtyska ambassaden i Stockholm i luften.
Deras historia skildras nu i en mycket kontroversiell utställning på Kunst-Werke i Berlin: Zur Vorstellung des Terrors: Die RAF-Ausstellung ( ung. "Begreppet Terror: RAF-utställningen").
Perspektiven är två diametralt motsatta. Dels samtida massmedias, dels tyska konstnärers fram till 2004.
Det börjar i källaren med en oerhört omfattande dokumentation. Huvudnumret är tre höga betongväggar med 75 meter förstasidor, nyhetsartiklar och TV-nyheter uppdelat på 29 olika datum.

Här skildras ett grekiskt ödesdrama vars klimax är den vecka hösten 1977 då det kapade Lufthansaplanet i Mogadishu befrias. Dagen efter begår världens mest välbevakade fångar kollektivt självmord i Stammheimfängelset. Ett dygn senare är också den kidnappade västtyske arbetsgivarchefen (och f d SS-mannen) Hanns Martin-Schleyer avrättad.
Rent journalistiskt slås man av hur ensidig källhänvisningen är. Det är polisen som dikterar villkoren för nyhetsrapporteringen, som inte täcker över attentatoffrens kroppar innan pressen fått sitt. Det enda undantaget utgör de filmer där Schleyer vädjar för sitt liv. Annars är både mediernas indignation och partiskhet tydlig. Framförallt i dagstidningen Bild är allt antingen ont eller gott på ett sätt som för tankarna till Bushadministrationens vulgärreligösa retorik.
I Frankfurter Allgemeine försöker vänsterintellektuella år efter år förklara kriget i långa bildlösa söndagstexter. Det påminner om Zoo! Och nu står de som inte ens var födda då i femdubbla led och läser och läser!

Källarens "sanningar" korresponderar också direkt med överbyggnadens tolkningar. Fem våningar, 52 minnen. Istället för nyhetsuppläsare är det till exempel videoinstallationer med barn. De redogör för föräldrarnas berättelser och upprepar innerlighet de hatfyllda klichéerna samtidigt som kameran fokuserar på späda, skära barnkinder!
En smal liten trappa tar en allt längre bort från källaren och för varje våning blir verken allt mer humoristiska. På det stora loftet visas tysk 70-talshistoria i animerade highlights. Skrikande vuxna och coola kids i vad som skulle vara mötet mellan R W Fassbinder och South Park. En länga med 10 DVD-maskiner kör radikala filmklassiker med bland annat Godard och Pontekorvo.

Däremellan en rad verk av skiftande kvalité. I Gerhard Richter svartvita bildserie har de välkända fotografierna av attentatsplatser och på RAF-medlemmar suddats ut. Gjorts omöjliga att identifiera ifall de inte var så välbekanta. Att bilden förstås av sin kod, inte av vad den föreställer känns dock lite väl banalt. Lika ointressant är Joseph Beuys bidrag,
Här är dock gott om andra, fungerande, ikoner. Från de dåliga samtida till dagens subtilt ironiska. Som Hans Niehus olja "Hollywood Boulevard". Vi kan t o m se skuggarna av de fotograferande turisterna som lutar sig över Holger Meins stjärna i trottoaren.
I Johannes Kahrs "Meinhof" från 2001 har den klassiska bilden på Ulrike Meinhof blivit mörkare och mer stiliserad. Hon ser dock fortfarande ut som Kristusgestalt med lyfta händer och det lilla vecklade skynket till klädesplagg.

Rudolf Herz har med "Entladung der Militanz" skapat en bild av intellektuell kortslutning. Överst på varje smalt namngivet betongfundament tronar ett bilbatteri med en startkabel. Kopplad till sig själv.
Utställningen har också ett annex - en lite evangelisk kyrka som byggdes här på gränsen till de judiska kvarteren när antisemitismen sköt fart under 1890-talet Den gamla, arbetslösa byggnadens väggar är nu klädda med tv-bilder från 70-talet. Tiotusentals, sida vid sida. Ett inferno av kända ansikten och kopierad misär i A-4-format. Ett stumt nyhetsbrus omöjligt att undvika. I koret står en enorm kub. Ensam får man gå upp för trappan, stänga dörren bakom sig och plötsligt befinna sig i ett absolut ljudisolerat rum. Med en tandläkarliknande stol som enda inredning. Där kan man sätta sig och skrika utan att någon enda i hela världen hör en.

Det är en verkligt skrämmande upplevelse när alla ens ljud absorberas. Och utanför kan man följa besökarnas osäkerhet genom en liten svartvit monitor från 70-talet.
En viktig förutsättning är att alla verken skapats långt innan utställningen aktualiserade dem. Det är alltså ingen direktkonfrontation utan snarare historiska kommentarer. Aktualiteten representeras istället av de tyska politikernas nästan skrämmande förutsägbarhet. Istället för att nicka, hålla med och därmed desarmera hela utställningen har den fördömts av både Förbundskansler Schröder och nuvarande inrikesministern, Otto Schily den samme Schily som var Ensslins egen advokat under 70-talet.

Kunst-Werke har inte fått en enda officiell euro utan är huvudsakligen finansierad av privata medel. Bland annat av den liberale inrikesministern på 70-talet och många kända konstnärer ( bröderna Chapman, paret Wilsson m fl) auktionerade ut verk på nätet till förmån för utställningen. Även holländska utrikesdepartementet och en statlig schweizisk konstfond har hjälp till.

I Ben Lewis dokumentärfilmen från 2002 ger den f d förbundskanslern Helmut Schmidt sin version av RAF. Kedjerökande och lite lagom arrogant konstaterar han " de hade för mycket energi och för lite i huvudet".
-De förstod ingenting, säger han, tar ett djupt halsbloss och förklarar sedan att det absolut inte finns något han ångrar.
Det som berörde honom djupast då? Jo det var behandlingen av Schleyer.
-Det gjorde ont, säger Schmidt och spänner plötsligt blicken i intervjuaren. Det gjorde ont att se hur svag och hjälplös de fick honom att se ut.
"Zur Vorstellung..." är en märklig, oerhört kraftfull konstutställning. Den bästa jag sett på flera år. Hade den haft en egen löpsedel kunde där stått: Moralen börjar där minnet slutar!
I en fallfärdig fabriksbyggnad i stadens östra delar ställs den gamla västtyska statens värsta mardröm ut minnet!
Annons
Annons