Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Mönster och monsteragenter

+
Läs senare

Hemliga agenter, deckargåtor, mysterier, läskigheter, spöken, monster, ja allt sådant och mer därtill går lätt att hitta på bio, TV och på bibliotek och Internet. Sådant som Tintin, Kitty, Sherlock Holmes, Enid Blytons Femböcker, Batman, Sivar Ahlruds mysterieböcker, miss Marple, Frankensteins monster, Jan Guillous Hamilton, Doktor Who, Spindelmannen, Laura Croft, Dracula, Harry Potter…

En del är särskilt skapat för barn och unga, annat är uppenbart gjort för vuxna men läses och ses minst lika mycket av barn och unga.

Den här spänningslitteraturen är outslitlig, fast grundhistorierna är få och allt redan har berättats miljoner gånger.

Mycket, ja, det mesta, har inget eller ringa konstnärligt värde. Och är heller inte påhittat med det i sikte. Det finns med andra ord ingen möjlighet för en kritiker att annat än i undantagsfall diskutera en estetiskt givande upplevelse. Kriterierna på god spänning, ett bra mysterium, en rysare måste alltså hämtas från annat håll.

Så är det med den flitige – minst femtio barnböcker från och med debuten för åtta år sedan – Martin Widmarks Häxdoktorn (BonnierCarlsen), den sjunde boken i en serie om monsteragenten Nelly Rapp.

Hennes föräldrar är ovetande om hennes utbildning till monsteragent 10 (jfr agent 007). Så om de tycks vara på väg att få reda på hennes hemliga uppdrag gäller det att listigt väja undan.

I den här boken kommer Nelly en kvinnlig häxdoktor på spåren. Hon arbetar med voodoo. Och ja, hennes föräldrar blir offer för denna kusliga kvinna, innan Nelly ordnar allt till det bästa.

Om man läser boken på dess egna villkor som inbegriper Christina Alvners humoristiska tecknade kommentarer till texten så möter man en rappt berättad, så kallad ”feel good”-historia. Det kusliga är lagom kusligt, och osannolikt, och spänningen ligger i hur och när Nelly ska ta sig ur några knipor och hur hon ska kunna överlista de vuxna.

Den mer kritiskt lagde kunde väl ha ett och annat att säga om det här med voodoo och den skurken (kvinnovamp med allt för röda läppar). Men verkligheten är ju också den full av lagom fördomsfulla vardagsmyter.

Är man välvillig kan man tillägga att klichéer och schabloner är äventyrsberättelsernas livsluft. Och dessutom påpeka att barn inte är så lättlurade som vuxna ibland tycks tro. Jag hade i alla fall antagligen läst hela serien när jag var i rätt ålder om den funnits då.

Annons
Annons
Annons