Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Montefiore äreräddar Potemkin

/

BOK Simon Sebag Montefiore. Potemkin och Katarina den stora-en kejserlig förbindelse. Översättning: Ulf Gyllenhak och Göran Andolf. Prisma.

Annons
Furst Grigorij Potemkin (1739-91), en av kejsarinnan Katarina II:s tretton kända älskare och Krims erövrare, förknippas i dag med två saker. Dels med regissören Sergej Eisensteins avantgardistiska film \"Pansarkryssaren Potemkin\" från 1925, som handlar om ett myteri bland matroserna i Odessa revolutionsåret 1905 och dels, och kanske främst, med att han skall ha arrangerat kulisser och falska byar längs färdvägen när kejsarinnan besökte Krim 1787, allt i avsikt att visa att han fått halvön att blomstra under sitt egid. Inom historieskrivningen har Potemkin däremot nästan helt försvunnit. Han nämns till exempel inte alls i engelsmannen Geoffrey Hoskings stora Ryssland. Folk och imperium 1552-1917, som kom ut för några år sedan (anmäld i ST 6/10 2003).
Men nu har Potemkin beståtts en ordentlig äreräddning på över 700 sidor av en annan engelsman Simon Sebag Montefiore. Efter att läst historia och ryska i Cambridge tillbringade Montefiore större delen av 1990-talet som resande reporter för bland annat New York Times i det forna Sovjet och tog då även tillfället i akt att gå igenom de nyöppnade ryska arkiven. Hans mycket uppmärksammade bok Stalin- Den röde tsaren och hans hov kom ut på svenska 2003. Den hade emellertid några år tidigare föregåtts av Montefiores stora Potemkinbiografi, som nu alltså föreligger i svensk översättning. Det har blivit en bitvis lysande bok över en komplicerad maktmänniska och statsman.
Biografin bygger på fem års forskning i skilda arkiv från Sankt Petersburg till Odessa. En huvudkälla har varit alla de brev och hundratals intima små biljetter, en sorts motsvarighet till vår tids telefonsamtal eller e-postmeddelanden, som utväxlades mellan Katarina den stora och Potemkin och som märkligt nog samtliga tycks ha bevarats. Montefiore har också besökt nu bortglömda platser förknippade med Potemkins namn bland annat graven i ödekyrkan i hembyn Tjizjova utanför Smolensk från vilken bolsjevikerna stal de ditlagda ikonerna. Sammantaget har det blivit en imponerande skildring av en ovanligt stormig och skandalomsusad kärleksrelation på högsta nivå men främst av en magnifik och förbisedd statsman och militär, som utan tvivel i vissa avseenden tål att jämföras med Peter den store. Beskrivningen av livet i det gamla Ryssland med sina många upprörande sidor som efterblivenheten på landsbygden och livegenskapen samt av hovets och adelns överdådiga och utmanande leverne i en internationell atmosfär präglad av det franska språket och kulturella och andra impulser från Västeuropa och som egentligen försvann först med revolutionen 1917, är magnifik. Montefiores bok är dessutom skriven i den fina engelska life and letter-traditionen vilket gör den mycket läsarvänlig även om författaren, genren likmätigt, ibland tar ut svängarna väl mycket; allt han påstår har nog inte full täckning i källorna. Men det har läsaren överseende med.
Släkten Potemkin utgjordes av en talrik klan med polskt ursprung, som ägde gods med hundratals livegna i trakten av Smolensk. Potemkins far hade deltagit i slaget vid Poltava. Sonen skickades tidigt till Moskvas universitet där han studerade kyrkohistoria och klassiska och moderna språk. Tydligen kunde han förstå både italienska och engelska förutom att han obehindrat talade tyska och franska. Snart blev han officer vid kejserliga gardet i Sankt Petersburg. Enda karriärvägen för en ädling i det gamla Ryssland var statstjänst, om han nu inte ville stanna kvar hemma på familjegodset. 1762 deltog han i den statskupp som förde den tyska prinsessan Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst, maka till tsar Peter III, upp på Rysslands tron under namnet Katarina II. Det var med all sannolikhet Katarina själv som föranstaltade om mordet på den sinnessjuke och gravt alkoholiserade maken.
Potemkin var lång och reslig och tycks ha ägt ett mycket fördelaktigt utseende. Det dröjde heller inte länge förrän han blev Katarina II:s älskare. Det bigotta 1600-talet hade övergått i den europeiska överklassens frivola 1700-tal. Kejsarinnan Maria Teresia av Österrike, sinnebilden för katolsk moralism, gav dottern Marie Antoinette förbluffande öppenhjärtiga gynekologiska råd när hon gifte sig med Ludvig XVI. I adels- och hovkretsar var det mer regel än undantag att man höll sig med älskare och älskarinnor. Montefiore menar till och med att Potemkin och Katarina var hemligt gifta men påståendet bygger på en mer eller mindre apokryfisk berättelse som saknar klara belägg. Kärleksrelationen baserades tydligen på en djup själsgemenskap och en ömsesidig respekt för varandras intelligens och makt samt inte minst på en kombination av skratt och sexualitet.
Bägge var barn av upplysningstiden. Katarina brevväxlade med Voltaire och introducerade under sina första regeringsår en rad upplysningsidéer inom förvaltning, lagstiftning och utbildningsväsende. Hon hyste även planer på att avskaffa livegenskapen men skrinlade dessa eftersom hon behövde den godsägande adelns stöd under alla hovintriger. I motsats till Gustav III i Sverige hade hon ingen självägande bondeklass och starkt borgerskap att liera sig med. Potemkin å sin sida uppvisade i flera avseenden den storryska adelns många olater med bland annat överdådiga fester där vackra damer kunde undfägnas med desserttallrikar fyllda med diamanter. Men han var också djupt intresserad av holländskt måleri, italiensk musik och engelsk trädgårdskonst. I motsats till flertalet av sina samtida ståndsbröder hade han inga fördomar mot judar utan umgicks med rabbiner och studerade judisk kultur. Om Potemkins anda fått råda hade vi kanske sluppit 1800-talets judepogromer i Tsarryssland.
Katarina var tio år äldre än Potemkin men vacker och attraktiv. Hennes sexuella lycka lyser igenom i breven. \"Å, monsieur Potemkin! Hur skickligt har du inte sett till att bringa denna hjärna i olag, denna hjärna som en gång i tiden betraktades som en av de dugligaste i Europa. Det är på tiden, ja, i sanning på tiden, att jag tar mig samman. Vilken skam! Vilken synd! Tänka sig att Katarina II fallit offer för denna förryckta lidelse\" står det i ett brev. Hon talar i ett annat om Potemkins \"marmorlika skönhet\" och tillägger \"Min älskade, bättre än någon kung...ingen man i världen kan mäta sig med dig\". Kontrahenterna gav varandra stor frihet. Katarina var till och med stolt över att Potemkin var så tilldragande också för andra kvinnor. Hon skriver \"Det förvånar mig inte det minsta att så många kvinnor dras till dig. Enligt min åsikt saknar du din like och skiljer dig från alla andra i varje avseende\". Hon såg Potemkin som sin \"tvillingsjäl\" och \"herre och härskare\".
Även sedan kärleken falnat och yngre älskare trätt i Potemkins ställe bestod den djupa vänskapen mellan de två. Kejsarinnans beundran för Potemkin upphörde i själva verket aldrig. Hon beskrev honom som \"en av de största, mest excentriska och spirituella personerna under sin tid\". Katarina kom också i viktiga hänseenden att dela makten med Potemkin ända till dennes död 1791. De ingick en sorts pakt, kan man säga. Potemkin steg snabbt i graderna. Han blev tidigt medlem av det kejserliga rådet. För sina insatser vid nedkämpandet av det stora bondeupproret i Ukraina 1773-75, lett av kosacken Pugatjov, och i det rysk-turkiska kriget 1768-74 befordrades han till general och generalguvernör över hela södra Ryssland. Som \"Söderns kejsare\" skapade han ett helt eget imperium och glömde inte heller att med kejsarinnans goda minne att berika sig själv ur statskassan. Han lät bygga en rysk Svartahavsflotta, erövrade Krim och grundade städer som Odessa och Sevastopol. Sönderstyckandet av det Osmanska riket blev ett ledmotiv under resten av Potemkins liv. Med viss rätt kan man säga att han blev den ryska söderns Peter den store. Han grundade ett eget hov, som inte stod långt efter det i Sankt Petersburg i fråga om prakt. \"Hans makt förmådde mäta sig med de mäktigaste av kungar och jag tror knappast att Napoleon åtlyddes mer eftertryckligt\" skrev en tidig levnadstecknare. Men Potemkin engagerade sig också i polsk och tysk politik och utnämndes till tysk-romersk kurfurste.
Montefiore kan effektivt avliva myten om \"Potemkinkulisserna\". Det skulle helt enkelt ha varit tekniskt omöjligt att bygga låtsasbyar i större skala efter stränderna när Katarina II kom seglande nedför Volga 1787. Potemkin hade verkligen fått området att blomstra. \"Jag betraktar odlad mark som den förnämsta källan till rikedom\" skrev han i ett upprop till Krims adelsmän. Han drev själv ett antal fabriker inom vin- och silkesnäringen och inrättade engelska mejerier och höll sig med en engelsk trädgårdsmästare och en skotsk bankir. 1785 besökte den engelske filosofen och samhällsreformatorn Jeremy Bentham Krim och beskrev då Potemkin som \" furstarnas furste\".
Hos Potemkin förenades genialitet med absurditet. Hans hektiska verksamhetsiver, hans slöseri vid spelborden och hans översexualitet tyder på att han hade manodepressiva drag, menar Montefiore. Det fanns också klara begränsningar i hans upplysningstänkande. Han tog avstånd från de franska och amerikanska revolutionerna, alltför skrämd av Pugatjovs uppror. Reformer skulle initieras uppifrån i samhället och inte nerifrån. Han avslog en hemställan från kungatrogna amerikanska kolonister att få slå sig ner i Ryssland. Även om han aldrig lyckades frigöra sig från flera traditionella storryska värderingar fanns det samtidigt en tankens rymd och rörlighet och en mänsklig sensibilitet hos honom som ännu i dag inger sympati. Det är knappast troligt att Potemkin skulle ha uppskattat att den reaktionäre och inskränkte tsar Nikolaj II uppkallade en av sina pansarkryssare efter honom.

Lars-Göran Tedebrand



Mer läsning

Annons