Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Bedårande barnopera som fängslar barn som vuxna

+
Läs senare
/
  • De tre tomtebarnen i hattstugan - Fredrik Strid, Camilla Lundstedt och Jan Löfgren - är ständigt ute på lek och bus.
  • Tomtemor (Anna Hanning) på väg att ro bort från ön för att köpa ull. När hon är borta händer den stora dramatiska kulmen - eldsvådan.
  • Tomtegubben (Rolf Christianson) bor i sin stubbe och rycker förstås snabbt ut när han ser eldskenet från barnens ö.
  • Slutet, såväl i opera som bok, är tomtebröllopet med stor glädje i musik och sång. Jan Löfgren, Anna Hanning, Rolf Christianson, Camilla Lundstedt och Fredrik Strid.
  • Det blev en liten näverstuga i stället för den nedbrunna hatten, och den nyss ihopgifta tomtefamiljen (Jan Löfgren, Anna Hanning, Rolf Christianson, Camilla Lundstedt och Fredrik Strid) gläds.

Vivansborg
Hattstugan - barnopera byggd på Elsa Beskows saga
Musik och libretto: Malin Hülphers
Regi: Rolf Christianson
Scenografi: Lasse E Jonsson
Sångare: Rolf Christianson, Anna Hanning, Camilla Lundstedt. Fredrik Strid och Jan Löfgren
Musiker: Nordiska Blåsarkvintetten

Opera är inget konstigare än en sjungen berättelse.

En opera för barn, 5 - 8 år gamla, är heller inget konstigt om den görs på rätt sätt. Som denna, framförd av länets egen blåsarkvintett, Söråkerssopranen Anna Hanning (tomtemor) och sångare från Estrad Norr i Östersund och från Stockholm.

Här lyckas man ge även de mindre en bedårande operaupplevelse, och det utan att flirta en sekund med banalitet och förenkling. Man sjunger med operaröst - men vissa avsnitt, ofta de välkända rimmen som barnen får hjälpa till att fylla i - talas, medan sången bygger ut, förstärker och fördjupar dramatik och humor.

Här finns en finurlig scenografi, där barnen sitter i den sjö som tomtemamman och tomtegubben ror över, och mycket rekvisita så att hela berättelsen visuellt är mycket konkret. Det är action, liv och rörelse; tomtebarnen busar ständigt när de inte sjunger snygga tersetter. Och stommen i allt är tryggheten i en välkänd berättelse som man klokt nog inte avviker från: barn brukar vara principfasta intill rigiditet på den punkten.

Musiken är nyskriven konstmusik, harmonisk men inte utan komplicerad melodik; den är livfull, sprittande och medryckande. Det fungerar förstås utmärkt; barn har inga fördomar mot konstmusik, det har bara vuxna. Blåsarkvintetten är en behändig ensemble; den är energirik och kan låta både slankt och maffigt, i synnerhet när den är så samspelt och klangligt enhetlig som Nordiska Blåsarkvintetten. Dessutom händer det aldrig - eller åtminstone nästan aldrig - att den överröstar sången, och i opera för barn får det inte ske att texten försvinner eller blir otydlig.

Här eldas hattstugor, leks och byggs näverhus; det letas ull hos mångarmade spindlar och falsettsjungande snigelpojkar. Det är fart och fläkt och operans adelsmärke, de starka känslorna som muras dubbelt av teatern och musiken tillsammans, finns: inget barn kan undgå mammans förtvivlan när stugan har brunnit, tomtebarnens bubblande iver eller feststämningen i tomtebröllopet.

Den här gången visas operan för barn i Timrå, och därefter den norröver och senare till Gävleborg. Men måtte Sundsvalls och Ånges barn snart få chansen också. Här är en opera som femåringar kan fascineras av, skratta åt och leva med i, men som också får en vuxen operavän att imponeras av att allt är så genomtänkt, välgjort och effektfullt.

Så får en svensk barnboksklassiker nya dimensioner av färg, känsla och must. Sverige är känt för sin barnbokstradition; vete sjutton om vi inte har god chans att skapa en barnoperatradition också.

Annons
Annons
Annons