Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

En utsökt och färgrik kväll

+
Läs senare
/
  • Michael Weinius sjöng Schubertromanser till Nordiska Kammarorkestern under Johannes Gustavsson i torsdags.

Konsertrecension
Schubertsånger
Nordiska Kammarorkestern
Dirigent: Johannes Gustavsson
Solist: Michael Weinius, tenor
Tonhallen, torsdag

Färger, i betydelsen karaktärer, blev för mig en grundkänsla under torsdagens orkesterkonsert.

Begåvade unga tonsättaren Andrea Tarrodi inspirerades av BBC:s filmen Planet Earth till "Paradisfåglar". Här var knirp och knarr och små melodier, soloröster och jätteflockens rymdljud, de skira vibrerande morgonbestyren hs fåglar i en het djungel till de väsande vindarna som drar kring en sjöfågelkoloni på en dimmig och kall Atlantö. Här vecklades panoraman ut och solen steg; ett riktigt njutningsbad i naturstämningar och naturljud som drog igång tusen färgrika bilder.

Även Schuberts romanser kan ges mycket skiftande karaktärer när de omvandlas till orkesterskrud, som Johannes Gustavsson påtalade. Här hade senare tonsättare gjort arrangemangen och placerat dem i sin egen romantiska tidsepok. Bubblande klarinetter målade bäcken där den stackars fisken i välkända "Forelle" simmade. I den bitterljuva varianten av "An die Musik" tyckte jag mig höra Brahms karaktäristiska harmonier - "Es Brahmt", som man säger i Tyskland - och de mytologiska figurerna i "Gruppe aus dem Tartarus" är just sådana som Wagner skulle kunna kalla upp från underjorden.

Michael Weinius är dramatisk tenor, lätt och ledig, kraftfull och smidig, känslig och uttrycksfull, och hade han inte varit förkyld hade vi säkert fått höra ännu lite mer av den fina volymen.

I Mozarts sista symfoni, Jupiter, hade Johannes Gustavsson skapat en ljus, tillbakahållen, delikat klang med ett nästan försiktigt uttryck som en grund för hela den välkända symfonin, och sedan lät han partier i de olika satserna mer eller mindre bryta mot denna. Med medveten frasering gjorde han och orkestern en mjuk, finstämd berättelse av andra satsen; i tredje släpptes robustare danskaraktär in som kontrast och i fjärde fick prakten blomma ut. Men ständigt återkom ett behagfullt och väldigt klassicistiskt klangrum; rokokosirligt, avspänt.

Väl tänkt av Johannes Gustavsson, som i sina kommentarer till och med kan konsten att levandegöra en redogörelse för hur Mozart använt ett visst tema. Synnerligen välspelat av orkestern i ett nätt men ändå färgrikt program; lätt att lyssna till, utsökt att höra på.

Läs mer om Nordiska Kammarorkestern:

Glädjekonsert på trygg klassisk grund

Scenkonst Västernorrland tar över Tonhallen

Extra pengar till musiksamarbete

Annons
Annons
Annons