Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Mångkonstnären Lindberg

+
Läs senare
/
  • Efter fyra års bortavaro stod Christian Lindberg i går kväll åter framför Nordiska Kammarorkestern, välkomnad av en fullsatt Tonhall.

Han har korats som en av tidernas mest betydande brassmusiker.

Som dirigent hade han Nordiska Kammarorkestern som sin första "egna" orkester i sex år. I går, med Christian Lindberg åter på podiet, var det nästan som i gamla tider.

Men inte riktigt. Nog var det lite lugnare, lite allvarsammare, lite sirligare. Fast konserten var starten på en festival valde Christian Lindberg att inte dra på med dunder och brak utan att skapa en subtilare känslokompott med både mörker, elegans och humor.

Nu förtog det inte glädjen över att 1) Sundsvalls kulturfestival nu är invigd och att 2) Sundsvall därmed är en del i Umeås kulturhuvudstadsår, symboliserat av att kommunalrådet Jörgen Berglund och Umeås kulturhuvudstadsgeneral Jan Björinge knöt vänskapsrep. I övrigt var scenen mångkonstnären Lindbergs.

Allvaret skildrade han i sitt orkesterstycke "Av blod så rött", byggd på en Strindbergsdikt som accentuerar konstnärens utsatthet när han lägger fram sitt verk, sitt hjärteblod, det bästa han förmår - och riskerar att trampas ner av oförståelse och ytlighet.

Christian Lindberg framstår alltmer som en nutida kompositör av rang. Denna musik var kärv men bar också den sammanhållande idé och den djupa musikaliska insikt som präglat all musik jag hört av honom. Här upplevde det blottlagda hjärtat blinda smärthugg och skälvande oro, melankoli och puls, men också stoltheten hos en konstnär som möts av erkännande.

Alttrombonkonserten "Ero arctica" bjuder ljusare tongångar: sjölejons rop, snatter och avlägsna havssång; en vild och skön melodi som målar pärlmusslan medan vattnet flödar i stråkarna, och den skojiga "Kaninpolka", en eldig galopp där hans imponerande virtuositet vida distanserar kaninens väl så snabba nosfladder. Lindbergs trombonspel är som vanligt klangbrett, tekniskt, känslofullt och ack så säkert.

Tjajkovskijs första orkestersvit rymmer många uttryck: elegant vals; österns hemligheter och ljuv kärleksglöd, ljus leksaksmarsch, ett solbelyst scherzo à la nordisk rapsodi, tryggt rytmisk träskodans och glimtar av djup symfonisk bottenklang.

Det är ingen dundrande festfanfar men något mer: finessrik, mild, speltekniskt krävande musik som bygger på ständig påpasslighet från musiker och dirigent. Christian Lindbergs karisma och orkesterns samspelthet, mognad och känsla bar upp kvällen med den äran.

Annons
Annons
Annons