Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Tågresor i toner

+
Läs senare
/
  • Tät och skimrande är Sölvi Stenmarcks klarinettklang. Aaron Copland älskade klarinetten.
  • Nordiska Kammarensemblen spelade musik med bland annat tåg som tema vid konserten i KFUM-lokalen.

KFUM-lokalen

Different trains

Nordiska Kammarensemblen

Musik av Aaron Copland, Albert Roussel, Steve Reich och Francis Poulenc

En tågresa kan se ut på många olika sätt, och eftersom musik är berättelser i toner kan resan förstås också låta olika.

Tåg var ämnet för huvudnumret i Nordiska Kammarensemblens konsert, Steve Reichs Different trains. Men även i resten av konserten, som växlade mellan amerikanska och franska spår, kunde den som ville höra tuffande tåg och maskinljud. Även musik har ju sin inre motor, sin oförtrutna rörelse.

I Aaron Coplands svängiga musik jobbar den motorn hårt, och i den misslyckade symfoni som tonsättaren själv slaktade ned till ett lyckat kammarstycke var det som om hela maskinrums mekanik samspelade i komplicerade rytmer och livfulla synkoper.

Coplands leende, självsäkra tonspråk och lite slängiga amerikanska stil är alltid njutbar, och här gjorde dessutom ensemblen ett samspelsmässigt bravurnummer genom att hålla ihop hela väven.

Albert Roussels små bagateller förde inte tanken till tåg, snarare till glidande på vatten, stundtals lugnt, ibland en stampande sjö. Liksom andra satsens musikaliska yrsnöväder spelades den energiskt av kvällens underhållande värd, Patrik Wendel, och pianisten Mona Sandström Kontra.

Som barn åkte Steve Reich mycket tåg tvärsöver USA. Eftersom han var jude tänkte han sig in andra tågresor han kunde ha dömts till om han bott i Europa - de som gick med enkel biljett till Förintelsens helvete.

I hans minimalistiska äventyr Different trains blandas en stråkkvartett med inspelade stråkar och fragment från intervjuer med överlevare från Förintelsen och amerikanska tågvärdar. Trots det monotona upprepandet av olika motiv finns hela tiden en framåtlutad rörelse - tågets - under ytan, och motiven byter tvärt av varandra, som filmklipp.

Musiken, de tyska språkljuden och inspelningen som andas krigstid får de avsnitt som berör kriget att bli grå och hotfulla. Den sats som berättar om tiden efter kriget har däremot en ljusare grundton, färgrikare motiv. Den här resan går mot ett hopp, och allsköns vackra landskap glider förbi.

Även om Reich var en intressant upplevelse skaffar man den kanske inte på skiva. Det gör man dock gärna med avslutningsnumret, Francis Poulencs sextett för blåsare och piano. Få stycken är så väl lämpade att förgylla höstmörka vardagsrum som denna infallsmusik, dråplig, humoristisk och livgivande.

Med fransk nyckfullhet och lättsinne byter tonsättaren spår mellan schwungfull romantik, pigg cirkus, tokroliga jakter som låter som tecknad film, och levnadslustiga småfinurligheter. I detta har han gömt tuffande maskiner och går i mål med vacker klockklang. Dessutom bjöds offensivt och glädjefyllt spel från första till sista ton.

Om Reichs tåg är jordbundna, lugna och monotona prärieslukare är Poulenc ett X2000. Ett dansande sådant.

Annons
Annons
Annons