Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mustafa Can når ända fram

/

BOK
Mustafa Can: Tätt intill dagarna – Berättelsen om min mor.
Norstedts

Annons
I "Den första människan" skriver Albert Camus om hur svårt det kan vara för fattiga och förtryckta att minnas. Deras minne är mindre välunderhållet än de fria och rikas. För att orka med livet bör de inte minnas för mycket, de lever "tätt intill dagarna". Det är härifrån Mustafa Can hämtat titeln till sin bok. Han försöker också få sin mor att minnas och berätta om sitt liv, där hon ligger dödssjuk i leversjukdomen cirros. Tidigare har han trott att han kände henne. Men vad vet han egentligen om kvinnan som alltid sammanfattats i den till synes trygga benämningen "mor"? Han vill få henne att tala om sina egna drömmar, om sin längtan. Men den som alltid uppoffrat sig för andra, har inte lätt att plötsligt öppna sig eller ens själv längre veta vad den känner. Hela livet har handlat om att inte känna efter, utan göra det som måste göras.

Cans berättelse är i långa stycken gripande läsning. Hans ton är ren, klar och ljuder av uppriktig kärlek. Till sin mor. Men också till sin far, till språket, till litteraturen och rent av till Sverige som givit honom så många möjligheter. Här finns en spänning och en dynamik som ger kraft och liv. För någonstans under ytan lurar en diskrepans. Kärleken till språket, till kunskapen och till Sverige är inte helt okomplicerad. För allt det här har sakta men säkert fått en distans att krypa in mellan honom och hans mamma. Hon kunde varken läsa eller skriva, än mindre prata svenska. De årliga resorna tillbaka till byn i Kurdistan visar på en obönhörlig utveckling. Med tiden har det Can sett i byn förändrats. Från att ha varit en underbar och hyllad tillvaro, till att istället framstå som en plats där fattiga människor kämpar för sin överlevnad. Hans ögon har med andra ord blivit svenska. Samma sak märks i hans skildring av hur han skämdes för sin mors sätt att klä sig när hon kom till skolan när han gick i mellanstadiet, hur han önskade att hon valt något annat än sjal och en fotsid kappa. Först senare inser han hur hon offrat sig, gett upp sitt eget liv i byn där hennes kunskaper var något värda och där hon hade en given plats och position för att hamna i ett land där hon för alltid skulle vara utanför - skild från yrkesliv, vänner, språk och relevanta kunskaper. Vad var det hon såg, frågar sig Can, när han tänker på hur hon brukade sitta i köket och titta ut genom fönstret. Ju längre berättelsen går desto mer anar vi svaret. Vi vet vad hon har försakat, men också vad hon vunnit.

Det är långt ifrån någon rakt igenom mörk eller hopplös historia Can berättar. Bitterhet är en lyx han inte unnar sig. Istället ser han möjligheten att lära känna sin far på ett nytt sätt. Inte heller honom har han kommit riktigt nära, inte förrän nu. Fadern får berätta om sin sorg över att familjen aldrig återvänt hem. "Tätt intill dagarna" blir en berättelse om en hel familj, om sorg, om priset för att utvandra, om den kluvenhet som Can också upplever i förhållande till sig själv och den han är. Men framför allt är det en bok om kärlek - kraften som i sig är stark nog att besegra alla hinder om vi bara vågar tro på den.

Mer läsning

Annons