Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Några tårar kan göra skillnad

Annons

Någon gång i högstadiet fick jag min första riktiga tjejkompis. Det var i princip samma sak som med mina andra vänner, men det fanns en skillnad – hon grät öppet.

Jag minns första gången det hände.

Hon brast i gråt och jag gjorde det enda jag förstod. Jag låtsades som att det regnade.

Jag var inte van vid att någon grät sådär inför någon annan, det var strängt förbjudet i killgänget. Men det hade inte alltid varit så. Inte höll jag eller någon annan inne tårarna i låg- och mellanstadiet. Det var någon gång på högstadiet, när puberteten drog igång på allvar, då skolans hierarki bedömdes efter antal hångel och hur mycket man kunde bänka, då man började se allt mer på actionfilmer och lärde sig allt man behövde för att vara med i grabbgänget, som tårarna slutade rinna.

Om du grät som kille och tappade masken inför alla andra så kunde det sitta kvar för resten av ditt tonårsliv. Jag minns när jag började gymnasiet och kollade igenom klasslistorna. Då var det någon som sa: "Jaha, du ska gå med honom, han börjar grina hela tiden."

Det var en gång i högstadiet som det blev extra tydligt vad vi killar i klassen tyckte om offentliga tårar. När vi spelade rundbadminton på gympan stod en kille för nära när jag skulle smasha. Jag råkade slå mitt racket i ansiktet på honom och han föll ner på golvet och började gråta. Vad skulle vi göra då?

Vi sprang fram och började sparka på honom, inte allt för hårt, men tillräckligt för att han skulle skynda sig upp och lämna planen.

Vad kan då det tårlösa ideal grunda sig i? Det finns nog en hel del olika anledningar, för många för att hinna nämnas här, men en av dem är att gråtande män är en bristvara i populärkulturen. Jag kan på rak arm inte komma på en enda film där två män gråter öppet tillsammans. Visst finns det undantag och olika sorters gråt, men jag kan inte minnas en film, eller ett litterärt verk, där två män gråter och tröstar varandra, helt förbehållslöst. Hela den här krönikan tog fart när jag såg om "Stand by me" för någon vecka sedan. Där grät pojkarna tillsammans – tolv år och oförställda. Men som filmen förtäljer växer de sedan ifrån varandra, och de slutade nog också att gråta tillsammans. Kanske är det därför berättarrösten avslutar med orden: "I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anybody?"

Frågan: Varför behövs feminism? kan besvaras med hundratals svar. Det här är ännu ett.

Feminism är bland annat till för att spräcka hål på könsroller som vi människor blir påtvingade genom samhället och de förväntningar som vilar på oss. Män är vana att bära upp idealbilden som hård, känslolös och helt tårfria. Om de inte kan tillåta sig att vara ledsna, en av de mest naturliga känslorna i världen, så får det utlopp på annat vis. Som ilska och våld. Eller i självmord.

Enligt en rapport från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa begicks det 1106 självmord år 2013. Sjuttio procent av dem var män. Några av dem var säkert personer som drillats till att bli den känslolösa och hårda mannen som samhället förväntar sig.

Det får mig att vilja gråta.

Annons
Annons