Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nesser i hokuspokusland

/
  • Håkan Nesser inspireras av Astrid Lindgren i nya romanen.
  • Gula skor spelar en viss roll i

LITTERATUR: Kristian Ekenberg läser Håkan Nessers nya roman "Elva dagar i Berlin" – som inte är en deckare.

Annons

Håkan Nesser brukar inte kunna undvika lik, de dras till hans romaner som flugor till en dynghög. Merparten av hans författarskap utgörs av kriminalromaner, så där har liken en roll att spela, men även i romanerna utan mordgåta som huvudinslag tenderar liken att smyga sig in.

Men Håkan Nesser visar sig vara en inte helt oförbätterlig dödgrävare. Visserligen är det ett dödsfall som sätter igång skeendet i nya romanen "Elva dagar i Berlin", dock ett naturligt dödsfall. Det är Arne Murbergs far som dör och ger sonen en ask och ordern att söka upp modern i Berlin och ge henne asken.

Att Arne Murberg, efter en dykolycka i ungdomen, aldrig kommer att vinna ett Nobelpris, som romanen formulerar det, hjälper inte hans äventyr. Inte heller hans bristfälliga tyska. Väl i Berlin trevar han sig fram i jakten på modern, med ständiga depåstopp för att fylla på den knorrande magen. Nesser visar sig i "Elva dagar i Berlin" vara nästan lika upptagen av kaloriintaget som deckarkollegan Jan Mårtensson, som aldrig låter ett mord stå i vägen för en smaskig måltid.

Tage Danielsson och Astrid Lindgren nämns uttryckligen som inspirationskällor till denna ”saga för barn över arton år”. Jag gissar att dessa namn är tyngre att namedroppa än två andra, som lika gärna hade kunnat nämnas: Jonas Jonasson och Fredrik Backman. Nesser ger sig in i deras land av skrönor där guld (i form av checkar från förlaget) regnar från himlen.

Arne Murberg tillhör klichén om den naiva men godhjärtade romankaraktären, en Forrest Gump som snubblar sig fram genom tillvaron men ändå till slut lyckas hitta rätt. Språket excellerar i de plattityder som författaren lekt med i tidigare romaner. En svenska såsom den låter kring fikaborden där samtalen går på tomgång. Bitvis underhållande, ständigt balanserande på banalitetens gräns.

Problemet med Nesser utan lik är att intrigen flyter ut för mycket utan fast form. Första halvan av romanen blir väl alldaglig när Arne Murberg söker sin mor, avbruten av ständiga currywurstinköp. Sedan blir den väl skruvad, när Nesser introducerar övernaturliga inslag. Om den gnagande känslan av publikfrieri har funnits med från första sidan, blommar den helt ut när Nesser ger sig in i hokuspokusland. Man väntar bara på att Malin Berghagen ska göra entré.

Som trogen Nesser-läsare hittar jag ändå förmildrande drag – vi som läst det mesta belönas med blinkningar till tidigare böcker – i ”Elva dagar i Berlin”. Håkan Nesser kan berätta en historia. Om än inte lika skickligt som i hans främsta romaner, som ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Denna bratwurst är samtidigt väl smaklös och allt för välkryddad.

Mer läsning

Annons