Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Nödvändigt att Örn avgår

+
Läs senare

Något annat var inte att vänta och inte möjligt.
Sveriges Radio må stå stadigt i den trygga vrå av medievärlden som kallas public service (=statsradio utan att staten låtsas lägga sig i). Men det finns gränser.
Så, tidigt i går morse, meddelade Peter Örn att han avgår som verkställande direktör för Sveriges Radio. Den skenbara anledningen – en sådan ska alltid finnas – uppges vara att han är oenig med styrelsens ordförande Olov Joanson om radions framtid och dessutom nu anser att han fullgjort sitt uppdrag.
Det senare är intressant. Vad är det Örn gjort? Ja, det som alla chefer utan kompetens och insikt i själva verksamheten alltid gör: organiserar om, skär ned, sparar, sparkar ett lämpligt antal människor, eller åtminstone hotar göra det och förnyar. Förnyelsen består, åtminstone inom medierna, för det mesta i utslätning, litet vulgarisering, popularisering.
Det Peter Örn lämnar efter sig är en flabbande Annika Lantz i P 1. Ett inte särskilt lysande resultat av en chefsperiod.
Att han skulle gjort något fel medger inte Örn; hans avgång är lika självgod som hans period som SR-chef.
Problemet, sade en ärrad P 1-medarbetare jag mötte häromdagen, är att vi har en ledning utan publicistisk insikt och kompetens. Han menade Örn. Det är väl detta också Ove Joanson insåg.
Örn kom från politiken och hade skaffat chefserfarenhet i så skilda organisationer som Röda Korset och Riksteatern. Hur det var med Röda Korset vet jag inte. Men hans korta tid som Riksteaterns chef avsatte inte annat resultat än diverse omorganisationer. Att det handlade om att göra bra teater tycktes inte ha gått upp för Örn.
Sedan hamnade han på Sveriges Radio, han som aldrig varit närmare medieverksamhet än ha blivit intervjuad av medier. Vem kom på den huvudlösa idén att göra just honom till radiochef?
Naturligtvis var det ett paradexempel på hur det ofta är: den som en gång varit chef anses vara kompetent chef på alla områden. Örn kom dessutom ur de politiska leden (han skulle kanske ha blivit en bra folkpartiledare en gång). Ur dess led rekryteras vem som helst till vad som helst; närmare korruption går knappt att komma.
Så gick det också illa. Örn fick den förflugna idén att göra P 1 ungdomligare och mer lockande för de lyssnare som hellre lyssnar på P 3 och P 4. Att han därmed i mycket sålde ut P 1:s trovärdighet och raserade den enda genuint seriösa kanal Sveriges Radio har förstod han aldrig. Kritiken det senaste halvåret har han som regel avfärdat som illvillig, i bästa fall okunnig.
Nu höll det inte i längden. Till slut blev det förmodligen mer en fråga om när mer än om Örn skulle avgå.
Det är bra att han gör det. Nu kan Sveriges Radio besparas från fler omorganisationer, mer förflugen och misslyckad förnyelse. Och ingen vettig framtida radiochef kommer förhoppningsvis på idén att förnya radion genom att – som en symbolfråga – flytta Annika Lantz från P 3 till P 1.
Hon var, möjligen, droppen som fick Ove Joansons bägare att rinna över. Hon och den både interna och externa kritiken.
Att sparka Örn – ty visst är det vad det handlar om – blev en nödvändighet för att rädda det raserade public service-företag han nu lämnar efter sig. Med skadat anseende och mycket återuppbyggnadsarbete att ta itu med för den nya chefen.
Som förhoppningsvis sett en radiostudio från insidan innan utnämningen sker.
Annons
Annons
Annons