Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Övertydligt överspelad ungdomsskildring

+
Läs senare
/

Teater Västernorrland: Luckan av Isa Schöier. Regi: Öllegård Goulos. Scenografi/Kostym: Ulla Dahlström. Musik: Örjan Lidén. I rollerna: Maria Granhagen, Hanna Schön, Jens Nilsson, Martin Rosengardten

Teater Västernorrland är något av den nya svenska dramatikens hemmascen, på gott och ont. Ambitionen att spela nyskrivet är hedervärd, resultatet inte säkert framgångsrikt. För någon månad sedan urpremiär på en medioker om än mycket välspelad pjäs av Staffan Göthe, i går urpremiär på Isa Schöiers ungdomsskildring "Luckan".
Fyra ungdomar gestaltar sina liv; tre av dem svenska, den fjärde en afghansk flykting väntande på uppehållstillstånd.
Ett stycke Sverige på 2000-talet. Skoltrötta, nybakade studenter som hamnar i arbetslöshetens hopplöshet och livets allmänna vilsenhet. Och som kontrast flyktingen som lärt sig allt om Sverige och lever på drömmen att få stanna. I sig en tänkbar dramatisk grund.
Det tråkiga är att Isa Schöier mer nöjer sig med att skildra denna än verkligen gestalta den. Den dramatiska formen är uppbruten till snabba impressioner, hastiga notiser om det samhälleliga tillståndet. Det är träffsäkert genom att inte vara särskilt originellt; många ungdomar kommer att känna igen sig i dessa personer.
Men den litet skissartade dramaturgin är samtidigt problemet. Det blir enstaka scener, snabba, övertydliga, inte sällan desperata. Det är som sakna Schöier en tilltro till teatern som berättelseform. Övertydligheten blir långa stunder så uppskruvad att både iakttagelsen och tanken med den riskerar hamras sönder av själva överspelet.
Möjligen är ansvaret regissören Öllegård Gaulos. Hon förefaller inte riktigt lita till pjästexten och till publikens förmåga att förstå den. Därför blir det uppskruvat, hetsigt och just övertydligt.
Till det bidrar också ensemblen. Ett i många stycken upphaussat spel, oftast av Hanna Schön; det blir nästan parodiskt tydligt när hon gestaltar sin roll som outsidern, den vilsekomna som naturligtvis kommer att bli ensamstående mor. I någon mån blir det också med Maria Granhagens mer stillsamma unga flicka som försöker förstå vem hon är. Och Jens Nilssons något osannolikt trevlige Rasmus.
Det blir tydligt inte minst genom Martin Rosengardtens flykting. Han är, till skillnad från de andra, så stillsam, lågmäld och eftertänksam att han får de andra att framstå som mer eller mindre hysteriska.
Det är egentligen först när någon av de fyra uppenbarar sig i den lucka i väggen, som är Ulla Dahlström enda scenografi, i diverse andra roller det blir på något vis trovärdigt. Sina skilda roller där – arbetsförmedlare, föräldrar, flyktingsmottagare – gör de fyra med pricksäker trovärdighet.
Att det i övrigt är uppskruvat är – vem vet? – kanske en regiidé med tanke på att pjäsen främst vänder sig till en ungdomligare publik än premiärkvällens på Konsert. Då, kan man tänka att Goulos tänkt, krävs tydliga uttryck, inga tveksamheter och ett rasande tempo för att hålla intresset vid liv.
Det är ändå synd på en pjäs som trots allt har sina kvaliteter. Mindre som dramatisk föreställning än som rapport från ungdomens Sverige några år in på 2000-talet.


Annons
Annons
Annons