Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rampljus på de farbara vägarna

/
  • Tror hon sig inte klara av uppgiften? Typiskt kvinnofjolleri. Tror hon sig klara av uppgiften? Va, är hon stöddig? Sofia Andersson och Lena E Forslund i VM i dubbelbestraffning.
  • VM i dubbelbestraffning. Högste chefen (Lena E Forslund till höger) tar dubbel- och trippelpoäng på sin mellanchef (Sofia Andersson) genom att underkänna allt hon gör.
  • Helena Svartling, Sofia Andersson och Lena E Forslund i en kort lunchföreställning på temat jämställdhet.
  • Helena Svartling får hjälp med påklädning till ett snabbt könsbyte.
  • Sofia Andersson med den starke mannen som beter sig mot henne som en riktig karl - talar ner till henne, pratar på om sig själv och somnar till slut berusad.
  • Om ojämlikhet bör man skämta, både hårt och mjukt så att ingen smakriktning kommer undan. Sofia Andersson i Härskna kvinns.

Härskna kvinns Teater Västernorrland Medverkande: Lena E Forslund, Helena Svartling, Sofia Andersson, Örjan Lidén Regi: Elisabeth G Söderström

Annons
I den patriarkala könsmaktsordningen utövar män makt över kvinnor genom osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam. Samt objektifiering och hot/våld.
Detta enligt forskaren Berit Ås. Och härskartekniker finns överallt där makt finns, för hur skulle makten annars bestå?
Härskna kvinns är en lunchföreställning inom projektet Ojämnt, där Teater Västernorrlands personal skärskådar sina egna attityder och hjälper andra arbetsplatser att göra likadant.
Det som händer på scenen kan man som åskådare nämligen inte låtsa bort; det måste man genomgå och det är svårare att avfärda än gnälliga feminister. Så kan teatern låna sin auktoritet åt något som kan behöva lite rampljus - vardagsarbetet för jämställdhet.
Det hade varit lätt att sätta ihop ett program av enbart klichéer och förlöjligande av mannen: material finns det gott om. Teater Västernorrland har inte gjort det. Visst får männen några kängor på revyaktigt manér. Men med det gamla vanliga träffar man sällan målet, och pajkastning underifrån är i sig ett medgivande till underordning.
Det som mest bryter av - och som man blir glad av - är de bidrag som skådespelare är bäst i världen på: att levandegöra texter, både egna och den etablerade litteraturens. Det är här de farbara vägarna syns, de vi måste känna till innan vi stänger de gamla.
Här hyllas de gamla kvinnorna: vackra i mognadens rynkor, huvudfunktionärer i alla livets skiften, oförstörbara, som mumier av heliga katter Här får den ilskna kvinnan hjälp att formulera sig. Här, fast i sångform och med Lena E Forslund som riktigt duktig sångerska, finns Brechts Sjörövar-Jenny, liten på jorden men i sitt inre den betydelsefullaste av alla.
VM i dubbelbestraffning är som kontrast en ren satir och ändå det roligaste numret: här får den kvinnliga mellanchefen veta att hur hon än gör så gör hon fel. Denna teknik är på intet sätt artspecifikt manlig; den används också skickligt av kvinnor som vill trycka ner sina medsystrar eller män.
Med mimik och inlevelse växlar skådespelarna perspektiv, följda av den outslitlige musikern Örjan Lidén. De visar oss också att det går framåt, om än långsamt. Lena E Forslunds frodiga kocka på ångbåten Rullaren, hon med en karl i varje hamn, kan säkert finnas på riktigt i dag. Siw Malmqvists 60-talsschlager Mamma är lik sin mamma var bara en lätt överdrift då; i dag är den rena skämtet.
För mycket slit i samma spår urartar till tjat och gnäll. Om vi ska se nyanserna i jämställdhetsarbetet måste någon visa oss dem. Kampen står om vilka attityder framtiden ska se som de rätta. Inte om vem som diskar kvällsdisken.

Mer läsning

Annons