Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Religiösa fundamentalister har alltid velat begränsa yttrandefriheten

/
  • Yttrandefrihet som provokation: muslimer demonstrerar på Sergels torg mot Jyllands-Postens Muhammedteckninga.

Händelserna kring Muhammedteckningarna inget ovanligt
BOK
Lisa Appignanesi (red): Free Expression is no Offence.
(Penguin Books).

Annons
När det gäller yttrandefrihet är jag fundamentalist. Friheten att hetsa mot folkgrupp och publicera barnpornografi är straffbar. Så bör det vara. Nästan allt annat är fritt att framföra. Vulgariteter, våldspornografi, "vanlig" porr, obscen konst och mycket annat som kan väcka anstöt är det pris vi betalar för friheten. Så bör det vara. Börjar vi tumma på yttrandefriheten riskerar vi att tumma bort den.

"Om frihet överhuvudtaget betyder något betyder det rätten att säga till folk vad de inte önskar höra." Så skrev George Orwell i ett opublicerat förord till "Djurfarmen." Med folk tänkte han i detta sammanhang varken på kyrkan eller på staten utan på den etablerade vänsterintelligentia som uppfattade all kritik av Stalins terrorvälde som blasfemisk.

Totalitära regimer har aldrig tolererat avvikande åsikter. Hitler brände böcker innan han utrotade människor.

Religiösa makthavare bannlyser konkurrerande idéer. År 1832 förklarade påven Gregorius XVI att pressfrihet var en kättersk kräkning. Rabelais, Voltaire, Diderot, Baudelaire, Joyce och tusentals andra framstående författare har stått på påvarnas "kräklistor." Så länge katolska kyrkan haft makt och frihet att välja har den valt bort författare som har valt friheten. Detsamma kan skrivas om flertalet religioner.

Kampen för yttrandefriheten har varit lång. Okunniga optimister som inbillar sig att kampen för evigt är vunnen bör påminnas om att tusen författare och journalister i dag sitter fängslade. För att de skriver fritt och inte som makten önskar.

Religiösa fundamentalister har i alla tider strävat efter att begränsa yttrandefriheten. Om hur det har varit i England kan man läsa om i "Free Expression is no Offence." Antologin, redigerad av Lisa Appignanesi, ordförande i engelska PEN, är en lysande uppvisning till yttrandefrihetens försvar. Hade Laila Freiwalds läst boken hade hon ännu varit minister.

Frihetskampen under upplysningstiden fördes inte mot staten utan mot kyrkan. Katolska kyrkans förföljelse av oliktänkande är notorisk. När muslimer i vår tid mordhotar och mördar de som skriver eller tecknar kritiskt om islam följer de en lång och äcklig religiös tradition. Att hänvisningar till Gud skulle ursäkta mord är en fasansfull tanke.

I december 2004 stormade en mobb av mer än tusen sikher Birmingham Repertory stage. De lyckades stoppa föreställningen som de uppfattade som en förnärmelse mot deras tro. Yttrandefriheten är ingen förnärmelse. I januari 2005 visade BBC "Jerry Springer The Opera." Kristna evangelister försökte stoppa föreställningen, bland annat genom att hota anställda på BBC.

Om dessa och andra händelser skriver Salman Rushdie, Rowan Atkinson, Timothy Garton Ash, Michael Ignatieff och en lång rad andra framstående engelska författare och intellektuella i "Free Expression is no Offence." Yttrandefriheten är alltså ingen förnärmelse.

"Jag tänkte aldrig på mig själv som en författare som skrev om religion förrän religionen kom efter mig", skriver Rushdie med hänvisning till publiceringen av "Satansverserna." I samma texter skriver han "sexton år senare kommer religionen efter oss alla." För oss som skriver är valet enkelt. Antingen böjer vi oss för de religiösa hoten mot yttrandefriheten eller så står vi upp och slåss för det fria ordet. Om kampen förloras kan det gå så illa som de engelska författarna skriver i ett upprop. "Om de religiösa ledarna får sin vilja kommer vi att få mindre litteratur, ännu mindre konst och ingen humor."

Mer läsning

Annons