Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sanningen om svensk flyktingpolitik under kriget

+
Läs senare

Tobias Berglund och Niclas Sennerteg: Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga Natur & Kultur

Efter femtio år av sekretesstämplingar och politiska nedtystanden avslöjas nu den ruttna sanningen bakom Sveriges flyktingpolitik under andra världskriget. Tage Erlander, som med sina värmlandsvitsar blev folkkär och urtypen för en landsfader, får här sitt rykte fläckat. I sina memoarer har han skrivit om hur flyktingar togs väl emot i Sverige under krigsåren. Inte med ett enda ord nämner han sin inblandning i några slutna lägersystem. I verkligheten var han högste ansvarige tjänsteman för svenska koncentrationsläger där "opålitliga utlänningar" spärrades in. Ofta på lösa grunder, utan rättegång och utan möjlighet att överklaga beslutet. Flera av dessa läger, bland annat Långmora och Smedsbo, var belägna i Dalarna. Totalt fanns 14 läger i landet och här hystes uppemot 3000 fångar.

Tobias Berglund och Niclas Sennerteg har skrivit en bok som, även om den handlar om sånt som skedde för länge sen, ännu kan betraktas som politiskt sprängstoff. Men innan man drar för snabba slutsatser bör bakgrunden till lägren kännas till. Författarna gör en snabb och något skissartad lägesbeskrivning. Åren före- och under andra världskriget var en tid när man letade efter "avvikande" som förutsattes kunna vara farliga. Något som inte tas upp, men som kunde ha nämnts i sammanhanget, är den svenska steriliseringspolitiken. Med lika svepande formuleringar, som när det gällde flyktingar som skulle interneras, företogs ett stort antal övergrepp.

Viktigare i det här sammanhanget är att Sverige, inte utan grund, upplevdes vara hotat. Från Tredje riket hade kommit propaganda som visade att det inte tolererades någon "uppstudsighet" från de små neutrala länderna. Allt för nazistkritiska artiklar i inhemsk press hade också påståtts kunna bli anledning till krigsförklaring.

Orsaken till att bland annat flyktingar från Tredje riket och kommunistsympatisörer - verkliga eller inbillade - internerades var alltså främst politisk. Invasion skulle till varje pris undvikas. Att den svenska anpassningspolitiken hade drag av kappvänderi syns efter att den tyska krigslyckan vänt 1943. Då började istället nazistsympatisörer placeras i lägren.

Benämningen koncentrationsläger måste förklaras närmare. Ordet ger idag genast associationer till de tyska förintelselägren. Men koncentrationsläger förekom på den här tiden i många länder. Fångar och motiv varierade men en vanlig förklaring tycks ha varit att internerna sågs som motståndare till den politik som fördes. Det här är en fråga som författarna gärna kunde ha utvecklat mera. De citerar den amerikanska journalisten Anne Applebaum som menar att ett koncentrationsläger är en plats dit någon förs, inte på grund av vad han gjort utan på grund av vad han är. De svenska lägren som lydde under Socialstyrelsen hamnar då inom definitionens gränser. Från myndighetens sida användes aldrig det namnet, istället kallades de "slutna förläggningar". Vänsterpressen, inte minst Arbetaren, kallade dem dock vid sitt rätta namn. Men det fanns också tidningar som tog lägren i försvar, däribland Dalademokraten.

I de svenska lägren förekom inte något våld. Däremot hård disciplin och censur. Brev till och från lägren kontrollerades. Tage Erlander var också en av de som drev på för att få till hårdare tag. Den som inte skötte sig, eller som av olika anledningar fått sina lägerföreståndare emot sig, kunde dömas till fängelse. Fängelset i Falun tog emot åtskilliga interner från Långmora, Smedsbo och Rengsjö. Det sistnämnda, som låg i Hälsningland, var det som hade rykte om sig att vara hårdast.

Berglund och Sennerteg går igenom ett flertal fall och visar övertygande godtyckligheten både i interneringarna och besluten om utebliven frigivning. Det hela påminner skrämmande mycket om vad som idag sker på Guantanamo. Man kan bara försöka föreställa sig den rädsla och förvirring som drabbade de människor som flytt undan Nazityskland. När de kom till Sverige trodde de att de skulle få skydd och bemötas vänligt. Istället forslades de iväg till läger, utan att veta vad som väntade eller hur länge de skulle behöva sitta där.

Hela historien med lägren tystades snabbt ned efter kriget. Robert Paulsson från Statens utlänningskommission blev syndabock genom inblandningen i en spionaffär. De flesta andra, däribland Erlander, kunde fortsätta sina karriärer som om ingenting hänt.

Flera av de tidigare fångarna blev med tiden kända. Ulrich Hertz blev pionjär inom Amnesti och ledarskribent på Stockholms- Tidningen. Så småningom tilldelades han av regeringen medaljen Illis quorom för sitt arbete. Men någon ursäkt fick han aldrig.

Boken är viktig av främst två skäl. Dels kastar den nytt ljus över en tidigare effektivt nedtystad sida av den svenska anpassningspolitiken. Dels, och kanske framförallt, visar den vad tidsanda och rädsla för en yttre fiende kan göra med en demokrati. I sin strävan efter att överleva förvandlas demokratin ibland till förtryckare där mänskliga fri- och rättigheter offras. Sen kan hotet kallas "nazister" eller "terrorister" och kränkningarna "slutna förläggningar" eller "FRA-lag".

Fredrik Borneskans
Annons
Annons
Annons