Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scenens röster lever kvar

TEATERLIV En brevväxling om teater mellan Lars Löfgren, tidigare chef för tv-teatern och Dramatenchef, författare till en bok om svensk teater, och kulturredaktör Curt Bladh.

Annons
Vad händer med teatern i Sverige i dag? Jag funderar ofta på det, född på Polcirkeln, uppvuxen i skogen, utbildad internationellt och så tillbaka till Sverige igen det var rösterna från de stora skådespelarna som ledde mig till teatern. I glesbygden fanns den, Radioteatern. Den hjälpte mig att skapa en inre värld, använda fantasin, se och uppleva händelseförlopp som dikten och dramat ger.
Rösterna lever kvar. Jag lyssnade häromdagen till Inga Tidblad och Jarl Kulle i en radioinspelning av Dumas Kameliadamen. Så oerhört sensuellt, nära, dramatiskt och levande! När Radioteatern är som bäst, i nya och äldre inspelningar, knackar den fortfarande på dörren till det där inre rummet, stiger in och tar plats, drar mig med i dramat och lämnar mig sedan renad, berikad, uttröttad och längtande. Så är det med riktig teater.
Som chef för TV-teatern fick jag kontakt med alla teatrar i Sverige, stora och små, gamla och nya. Jag ville medverka till att bra teater kom ut till alla med hjälp av det nya mediet televisionen. TV-teatern gav människor utan en scenteater i närheten stora teaterupplevelser. Men Sveriges Television lade ned TV-teatern, inte av politiska påtryckningar utan som en eftergift till sin egen jakt efter popularitet. Nu är man på väg att på samma sätt utplåna Radioteatern. Den skall utlokaliseras, vilket i praktiken betyder att den försvinner.
Riksteatern skapades för att åstadkomma den demokratisering i distributionen som inte lyckades med att föra ut Dramaten och Operan i landet. Till detta kom sedan avknoppningen av länsteatrarna. Det är väl sörjt för teater i hela landet i dag. Men är den bra? Riksteatern får ett stort anslag av skattepengar, men vad står den för? Har det bara blivit Lars Noréns teater? Strindberg fick bekosta sin Intima Teatern själv och skulle ha blivit grön av avund om han sett vad Norén har fått för pengar och resurser på Riksteatern.
Under min skoltid på gymnasiet gick jag på Karlstads teater, dit Riksteatern kom med genomarbetade föreställningar av den klassiska dramatiken. Där fick jag se de pjäser jag tidigare bara hört i radio, Sofokles, Shakesperae, O´Neill. Där såg jag Mozarts Trollflöjten för första gången, ett minne som levde med när jag sedan producerade den på TV2 med Ingmar Bergman som regissör. Nuförtiden kommer Riksteatern dit mest med monologer och småsaker. Om någon teater i dag borde resa land och rike runt med kvalitetsföreställningar av klassikerna och den moderna dramatiken så är det Riksteatern.
I min skolstad Karlstad spelade också Ellen Bergmans ensemble Karlstads Nya Teater i några år, underbart kreativt och publiknära, men på svältgränsen. Ute i landet växer i dag nya teaterensembler fram på samma sviktande ekonomiska underlag. Publiken breddas. Teaterskolorna har blivit teaterhögskolor. Men ökar kunnandet genom kvalitet i utbildningen? Utvecklas skådespelarkonsten genom medvetet ensembletänkande? Underhålls kompetensen i det femtiotal tekniska yrken som finns bakom scenen? Bibehålls taltekniken genom språkvård? Hålls repertoarkunskapen vid liv? Många frågor skall besvaras med ja för att omdömet kvalitet skall gälla. Det är först då som teatern kan överraska oss.
På Dramaten spelar i dag den 95-åriga Ingrid Luterkort. Hennes diktion, versläsning och scennärvaro kommer ur det bästa av svensk teater. Jag mötte den engelska regissören John Caird efter föreställningen: \"Hon är underbar. Hon borde ha större roller.\"
Lars Löfgren

Mer läsning

Annons