Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skådespelarnas teater

TEATERLIV En brevväxling om teater mellan Lars Löfgren, tidigare chef för tv-teatern och Dramatenchef, författare till en bok om svensk teater, och kulturredaktör Curt Bladh.

Annons
För en del år sedan bildade Keve Hjelm tillsammans med några liktänkande vad de kallade \"Skådespelarnas teater\" som en grupp inom Riksteatern och med förebilder på Konstnärliga teatern i Moskva och andra utländska scener. Men främst som en protest mot det Hjelm uppfattade som regins tyranni, regissörernas överhöghet (den han gärna praktiserade själv när han hade den rollen).
Jag mins att de bland annat spelade \"Morbror Vanja\" och verkligen tog ut svängarna; något påminde det om den \"God natt, jord\" Hjelm gjort i tv. Det var dock utmärkt teater. Men gruppen blev inte gammal; om den hamnade i någon byråkratisk Riksteaterkvarn eller annars vad som hände vet jag inte.
Tanken var dock god.
Jag har verkligen inget emot de stora regissörerna; att ha sett uppsättningar av Sjöberg och Bergman är ovärderliga minnen och en upplevelse att se, till exempel, Peter Oskarson iscensätta något på Träteatern i Järvsö. Det är stor konst, ibland möjligen för stor.
Det finns en regiteater där skådespelarna tycks reducerade till pjäser på ett schackbräde; de flyttas omkring, rör sig enligt regissörens läsart och vision, egentligen utan eget teatralt liv. Anita Wall berättade för mig en gång hur hon spelat en pjäs av Peter Weiss: \"Jag stod där stilla i flera timmar, fick knappt röra mig\", sade Anita. \"Och sedan fick jag dålig kritik dessutom.\"
När Hjelm slog ett slag för skådespeleriet berörde han något som ändå är teaterns nerv och innersta liv: en människa som gör en text levande. Regin kan skapa förutsättningar för detta, forma ramen, miljön, förutsättningarna. Men själva livet på scenen skapas av aktörerna. När de försvinner in i intrikata regikonstruktioner blir det livlöst och ointressant.
Ibland kan jag önska mig de riktigt stora skådespelarna. De som verkligen glänste i sina roller och spelade dem utifrån sina egna förutsättningar och sina egna tolkningar. Det var kanske inte alltid lyckat; det gick lätt till överdrift och blev mer manér än skådespeleri.
I dag har pendeln närmast svängt åt det andra hållet. Soloprestationer är sällsynta, de egensinniga genierna få. Har Sverige i dag. Egentligen, en riktigt stor skådespelare? En de Wahl, en Lars Hansson, en Tora Teije, Inga Tidblad; var Kulle, Järegård, Krook den sista generationen av den sorten.
I dag finns många skickliga, kvaliteten är kanske till och med mer genomgående bättre nu, över hela linjen, än förr. Men de som sticker ut är få.
Så när Dan Ekborg han tangerar nästan de stora väller fram som Thommy Berggren i \"En midsommarnattsdröm\" (i sig ett exempel på regiteater som också ger plats för det individuella agerandet) är det kanske mer allvar än det förefaller.
Det är Hjelms idé om skådespelarnas teater, i farsformat.

Mer läsning

Annons