Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Skruvad Beckettpjäs i myllan

+
Läs senare
/

Dramaten: Blottare och parasiter av Lucas Svensson. Regi: Ole Anders Tandberg. Scenografi och kostym: Bente Lykke Möller. I rollerna: Malin Ek, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Torkel Petersson, Per Svensson, Simon Norrthon, Jon Karlsson.

En mor, död och röksugen, vandrar omkring med två bärkassar och håller långa monologer om olyckan att föda barn. Hennes dotter har ett kort förhållande med sin bror och finner sig strax vara med barn. En lätt avsigkommen individ, stolt över den rygg där Richard Nixon skrivit sin autograf, står och väntar på bensin till sin bil.
Allt utspelas på en grisfarm i Skåne. Dit har Lucas Svensson förflyttat världen och den nyss gångna samtiden i den pjäs han kallar \"Blottare och parasiter\", urpremiär på Dramatens stora scen i går. Där, i den skånska myllan, skärskådas livet, tiden och världen som en hårt skruvad Beckettpjäs, men utan svärtan och utan den humor som förmörkar svartsynen.
Svensson gör sitt bästa; han krossar varje mänskligt beteende, kramar varje droppe absurdism ur de pappfigurer som befolkar grisfarmen. Vilka de är är svårt och ointressant att veta: detta är så långt ifrån naturalistisk scenberättelse man kan komma. Vad Svensson åstadkommit i stället är osäkert. Här finns drag av något slags politisk repetitionskurs; det talas mycket om Nixon, än mer om nederlaget vid Dien Bien Phu, under fransmännens krig i Indokina. Men vad det i så fall handlar om besvärar sig inte Svensson med att förklara.
Han har bara skrivit en pjäs, långa monologer, meningslösa dialoger, diverse konflikter, litet slagsmål, allt över- och bortspolat av mer utstuderad än meningsfull absurdism.
Av detta har regissören Ole Anders Tandberg och en lika slitstark som hedervärd ensemble försökt göra teater. Och visst spelas det teater bland de illusoriska kor, grisar och andra djur scenografen Bente Lykke Möller befolkat scenen med; långa stunder tycks de mer verklighetstrogna än människorna i Svenssons pjäs.
Det spelas så övertydligt som det blir när inget finns att berätta och dramatiken stannar vid själva pjästexten. Den har Svensson skrivit skickligt, på samma gång lufttom och innehållsrik; det trista är bara att den ingenstans leder och inget har att säga.
Det blir mycket väsen för ingenting i myllan när världen förvandlas till grisstia och människorna är svåra att skilja från de smutsiga svinen.
Man kan beundra de sex aktörerna som tar allt på blodigt allvar och gestaltar också meningslösheten med stor intensitet. Det blir som teateragerande i ett tomrum: ingenstans landar replikerna, aldrig blir personerna verkliga eller ens trovärdiga.
Det blir knappt tre timmar teater, bullrig och högröstad, på sitt vis pretentiös. Men tom på innehåll, mening eller ens tanke.
Som har Lucas Svensson skrivit en pjäs och Dramaten spelar den på sin stora scen. Mer är det inte.
Annons
Annons
Annons