Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sorokin bankar hårt och brutalt

/

BOK
Vladimir Sorokin: Is. Översättning: Ben Hellman.
Norstedts

Annons
Sommaren 1908 inträffade den så kallade Tunguska-händelsen. Den största kända kollisionen mellan Jorden och en annan himlakropp på 100 000 år ägde rum i atmosfären över tajgan vid Steniga Tunguska-floden i Sibirien. Himlakroppens natur är inte känd, och nästan inget av den har återfunnits.

Händelsen har utlöst en mängd teorier. En av de fantasifullaste torde vara påhittad av Vladimir Sorokin, Rysslands kanske mest omtalade nutida författare. Hans roman Is från 2002 har nu översatts till svenska, och den berättar hur ett kosmiskt isblock träffade Jorden och grävde ner sig i Sibiriens permafrost. Isen innehåller en unik, magisk kristallstruktur ja, en hel skapelseberättelse:

I början fanns Ursprungsljuset, bestående av 23 000 strålar som skapade nya världar genom att bilda Ljusets gudomliga cirkel och rikta strålarna in mot mitten. Så uppstod universum. Genom ett misstag när Jorden skapades blev strålarna till levande väsen, och med evolutionen människor, fortfarande 23 000 till antalet. Nu gäller det för dem alla att återställa ordningen, återfinna varandra och upplösa Jorden.

Kulten består av blonda och blåögda individer som tillverkar issläggor av Tunguska-isblocket och rövar bort, binder fast och slår andra blonda och blåögda i bröstkorgen för att utröna om de är "tomma" eller "levande". De tomma dör, de levande börjar "tala med hjärtat" genom att genom bröstkorgen låta höra ett kort ord, som blir de nyvärvade kultmedlemmarnas "hjärtenamn": Ural, Diar, Mocho, Chram... De räddas till livet på en särskild klinik, och inkorporeras kärleksfullt i det bisarra brödraskapet.

...Som ägnar sig åt två saker: Att knacka andra "blondisar" i bröstet och att "tala med hjärtat". Det senare går ut på att klä av sig nakna, omfamna varandra och paralyseras i allt från några minuter till flera timmar, ibland dygn, under det att de upplever en djup extas och faller i förlösande gråt av skam över sitt tidigare, döda, liv.

Ett av kriterierna för en bra roman är originalitet. Det kriteriet uppfyller romanen Is med råge... Det är ett evigt bröstknackande och hjärtsnackande, från början till slut. Varför?, kan man fråga sig.

Eller också: Varför inte? Alldeles för sällan tar författare hjälp av övernaturliga uppslag för att sätta snurr på sina berättelser. Sorokins gotiska science fiction (för att beskriva texten popkulturellt) lyckas, om läsaren är med på noterna, få till stånd en tänkvärd utforskning av folks längtan efter en upphöjd förklaring på jordelivets jämmerdal och en förhoppning om salighet bortom livet. Eller något annat, det är upp till läsaren.

Vladimir Sorokin måste vara Rysslands Michel Houellebecq. Båda har ställts inför rätta men friats, den ene för religionshets, den andre för brott mot pornografilagen, båda har av en lyrisk inhemsk kulturmaffia nominerats till ländernas finaste litteraturpris. Båda anklagas av skönandar med den goda smaken som ideal för att vara cyniska profitörer som frossar i våld och porr för att sälja stora upplagor. Båda intresserar sig för kloner och mystiska SF-sekter (Houellebecq för "raelerna" i sin senaste roman La possibilité d'une île, och Sorokin låter i sin förra roman Blått fett, på svenska 2001, en klonad Stalin idka sex med en klonad Chrusjtjov).

Romanen Is bankar hårt och brutalt. Det ska kanske till några smällar av nära döden-kaliber i mellangärdet för att väcka oss från vår existentiella slummer? Issläggor, övervåld och empatisk extas..! Sorokin bankar in de bisarra bilderna om och om och om igen. Ett är säkert jag kommer aldrig att helt bli kvitt dem.

Thomas Lunderquist

Mer läsning

Annons