Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Stadshussalongen torsdagen den 15 september 2005

+
Läs senare

Stadshussalongen torsdagen den 15 september 2005.
Nordiska Kammarorkestern; Nordiska Blåsarkvintetten; Christian Lindberg,
dirigent.
Musik av: Nielsen, Linde och Schubert

Gävlemusik med Sundsvallsk finess

I torsdags begick Sundsvalls Nordiska Kammarorkester sin egentliga säsongspremiär. Chefdirigenten Christian Lindberg ledsagade sin ensemble med ett för honom karakteristiskt programval. Redan under den gångna säsongen lyfte han fram den alltför sällan spelade nordiska 1900-talsmusiken. Christian Lindberg tycks också ha en förkärlek för svitformen och de korta satsernas musik. Det är också där hans vitala och klangligt transparenta tolkningar passar bäst.

Konsertkvällen inleddes med Carl Nielsens Liten svit för stråkorkester (op.35). Man spelade behärskat, med rediga linjer. Det mest helgjutna framförandet fick Intermezzot där den underbara valsdelen skänktes både vighet och en ädel karaktär. Det blev romantiskt, stundtals som en ballettsats av Tjajkovskij.

I Gävletonsättaren Bo Lindes Konsert för blåsarkvintett och stråkorkester (op.35) hördes Kammarorkesterns blåsarkvintett som solister. Musik med raffinemang, charmfulla melodier, men också med lynne. Den första satsen, "Preludio e scherzo" for fram på ett fritt, bitvis briljant vis. Med breddad klang blev mellansatsen ett myndigt drama. Den flerstämmiga finalsatsens en smula jazzinflueradesmåtokigheter spelades med tilltalande energi. De fem blåsarna spelade alltigenom med inspiration och karaktär, klarhet och rörlighet. Till stöd hade de alerta och välklingande stråkar. Utan tvivel ett av de bästa framföranden jag har hört med Kammarorkesterns musiker. Livligare applåder hade varit dem förtjänta.

Den något korta konserten fick sin avslutning med mer välbekanta tongångar genom Franz Schuberts femte symfoni. Här valde Christian Lindberg ett allt annat än romantiskt tolkningssätt. Det annars känslosamma blev till något rakt och friskt, men samtidigt alltför likriktat. Som helhet var det mindre övertygande. I Andandet skapade dock det direkta en bärkraft. Alltför smäktande långsamma partier har ju annars en tendens att tappa riktning.

Björn Östlund
Annons
Annons
Annons