Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storheten finns i upprepningen

/

Krönika

Annons

Under min promenad förbi viken där jag bor så stannar jag och fotar på exakt samma ställe nästan varje dag. Det är som ett behov i mig att vilja fånga allt det vackra och under själva fotandet så sprids en härlig känsla av harmoni och lugn.

Det blir många bilder av samma motiv men inget är det andra helt likt. Det här får mig att tänka på upprepningen – att livet består av upprepningar – där konsten är att försöka se något nytt i det återkommande. Gräva lite djupare. Försöka fånga det säregna ljuset som just i detta nu speglar sig på ett alldeles unikt sätt. Och i nuet uppleva att luften är klarare och går lättare att andas.

Är det inte så med stora konstnärer också att de målar samma motiv om och om igen? Att kompositörer känns igen i sitt välbekanta ton och klangspråk och att författare rör sig inom samma område och skriver egentligen bara olika versioner av samma berättelse. Det kanske rent av är i upprepningen som storheten finns? Att våga vila i det som är ens egna tankar, språk och uttryck. Vila och fördjupa sig.

Det finns även något trösterikt i upprepandet. Dag för dag och år för år. Det kan vara skönt med det välbekanta, det ständigt återkommande, rutinerna som blir till en slags ritualer men förhoppningsvis utan att bli till intetsägande vanor.

December är en reflektionens tid med mängder av återkommande rutiner kring advent och jul. Vi blickar tillbaka och försöker hitta ljusglimtar i året som gått vilket i år känns extra svårt då det blev så ofattbart mörkt av terrordåd och människors osäkra flykt för livet.

Mörkt när landet Sverige inte längre står upp för den humanitära politik som en gång var vårt signum. Mörkt när en oskyldig kille blir uthängd i press som terrorist (jag hoppas att han får ett gediget skadestånd). Mörkt när det i spåren av den rädsla som piskats upp i media och av politiker gör att vi tittar snett på våra medmänniskor och misstänksamt på ensamma väskor. Läste på Facebook att en 50-årig kvinna skrikande i Stockholms tunnelbana hade tvingat en kille att öppna sin väska.

Ett sådant beteende skrämmer mig. Och utvecklingen i hela Europa skrämmer mig. För det är något djupt och grundligt fel när man använder miljarder till taggtråd och insatser för att hindra människor att rädda sig undan döden istället för att hjälpa dem. Tanken alla borde tänka är – tänk om det var jag? Tänk om det var min familj som var på flykt och behövde söka asyl? Då finns inga tveksamheter om vad som är det rätta.

De som flyr hade lika gärna kunnat vara du och jag. Som i en tid av mörker längtar efter ljus och trygga återkommande upprepningar. En återkommande vardag och att få uppleva hur luften känns klarare och att det går lättare att andas. Historien upprepar sig, kanske tills den dag vi lärt oss något? Tills vi grävt tillräckligt djupt för att förstå oss själva och varandra. Förstå och känna tacksamhet över det som är livet. Jag hoppas och önskar att nästa år ska fyllas av mer ljus och kärlek för alla och en var. Låt oss återkomma till det ljusa. Låt oss tänka kärlek. Om och om igen.

Läs fler krönikor av Anita Jacobson:

En katastrof för evolutionen

En seger för yttrandefriheten

Annons
Annons
Annons