Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De häcklar moderna nojor

/

Sveateatern
Mens night
Av och med: Monica Lindgren och Åsa Persson

Annons

Det spelar ingen roll vilka vi är, hur vi är uppfostrade eller vilken smak vi har i övrigt: en människa som oförhappandes ramlar på ett bananskal får oss garanterat att skratta.

Likadant är det när någon fullständigt ocool gör coola saker: det är som om det trycker på en inbyggd skrattknapp i oss.

Sista lunchteatern för säsongen tillhörde Monica Lindgren och Åsa Persson, som verkar i världens äldsta komeditradition, narrens rätt att säga sanningar. I svensk tappning: människor med norrlandsdialekt talar inte bara skojigt - de har också privilegiet att gå rakt på sak och skrapa bort all falskhet och förljugenhet. Det var inte alls lyxigt att åka till Spanien på konferens - det råkade bara vara billigare än hotellet i Skellefteå. Och det glamorösa med att hyra en bil vägdes upp av en veckas påtvingad nykterhet för att kunna köra den.

Deras föreställning, mer scenshow än teater, driver oförblommerat, befriande och hänsynslöst med åldrande, utseende, sociala medier och andra nutida besattheter. De gympar på scenen, drar en Slapp-rap, läser dikter från toapapper och låter Magnus&Brasses hit "Bäst att ta sig ett glas" blir "Bäst att ha internet".

De driver med män - som han på nätdejtingen som med "romantisk" menade att släcka lysröret i köket. De bjuder på sig själva och räds inte sina bilringar och valkar, inte ens att visa upp dem i pinup-parodier eller gunga med dem i leopardtrikåer.

Eftersom de är två kan de inta motsatta positioner och gå hårt åt varandra som nära vänner, vars band är lika oupplösligt som det mellan ett par ingångna skor. Och de visar hur vi tvingar trenderna på varandra: den som inte lyckas vara smal och snygg får inte ens deppa för det utan att någon hurtbulle börjar surra om "självömkansträsket" - in i ledet igen.

En hel del poänger är oväntade och därmed verkligt roliga. Men komiker som Åsa Persson och Monica Lindgren är inte så harmlösa som de verkar. För det är oss de pekar på. Sanningen är ju att bonnig dialekt bara är rolig i ett storstadsfjäskande sammanhang, liksom bantningsparodier inte vore ett dugg kul om inte hela vår kultur vore kroppsfixerad.

Utan att vi tänker på det, eller vill erkänna det, pekar de ut för oss vilka gudar vi tillber. Konsten är pålitligt profetisk, och det stora antalet bantnings- och träningsparodier i dag visar, bakom all humor, hur illa det är ställt med oss; i hur hög grad vårt själsliv faktiskt är ockuperat av mat- och utseendefixering.

Samtidigt är skrattet ett verktyg för att fjärma sig lite från sina normer. Komiker ger oss en livlina genom att överdriva sig själva, så att vi ska se att det som går till överdrift hos oss verkligen är överdrifter.

Annons
Annons