Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En härlig tidsresa

/
  • Tidsresa. Franska sånger med inlevelse och dramatik lockade många till Almamia och Lilla scenen. Maya de Vesque och Miriam Oldenburg lyckas förflytta publiken många mil och år bort.

Annons

Det stiger ett förväntansfullt sorl mot taket i den lilla lokalen framför den lilla scenen på Almamia. Det är fullproppat med folk. En lite äldre publik som kommit för att njuta av franska sånger från förr.

Miriam Oldenburg sätter sig med dragspelet i knäet och börjar spela. En känsla av att vi lämnat Sundsvalls stenstad och förflyttat oss till ett litet kafé i Frankrike infinner sig nästan direkt. 100 år bakåt i tiden, snabbt som bara den och det är bara Eiffeltornet som fattas utanför fönstren.

In skrider Maya de Vesque med yviga gester och lika yvig sång. Hon har en touch av Frankrike i allt hon gör. Det känns som att den återfinns i den strama knuten i nacken, den svarta klänningen och de rödmålade läpparna. Men framför allt i hennes kroppsspråk och minspel.

Små berättelser får komma till tals. De där små som handlar om den inte så stora kärleken. De korta ögonblicken som uppstår men som snabbt försvinner igen. De fanns kanske särskilt då när kriget stod för dörren och framtiden var oviss.

Édith Piaf tolkas, liksom föregångaren Damia och andra populära sångerskor inom genren chanson.

Känslan av att en annan tid fläktade friskt i publikens ansikten. Inlevelsen, skådespelet och den korta svenska presentationen av de franska låtarna ger ett väldigt dramatiskt intryck. I extranumret ”La vie en rose” blir det allsång då publiken stämmer in och sjunger med.

Men även om känslan är fransk och spännande är vi likväl kvar i Västernorrland. Det skvallrar om inte annat älghornet på väggen om.

Annons
Annons