Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantasin leker i standardlåtarna

/
  • SVÄNGIGT. Trion Trinity bjöd på många standardlåtar – men på sitt eget sätt.Foto: SOFIE WIKLUND

Annons

Man får nästan hjärtstillestånd när man ska försöka hänga med i Karl Olanderssons tonkaskader i det höga registret.

Han är en äkta spelman och dalkarl, från Hedemora, men flyttade till Stockholm och musikhögskolan när han upptäckte att han kunde lite mer än andra. Där har han också undervisat i jazztrumpet de senaste åren.

Karl går mycket bra ihop med klaviaturspelaren Andreas Hellkvist, som på sin hammond spelar bas med fötterna och komp och solo med händerna.

Jag har aldrig riktigt förstått hur man kan dela upp hjärnan i två olika halvor – bashalvan och pianohalvan.

Initiativtagaren till den här intressanta trion med den udda sättningen är Ali Djeridi, som varit professionell jazztrum-slagare i 25 år.

Han har i likhet med Karl studerat på musikhögskolan i Stockholm men också i New York. Kanske någon undrar hur en äkta hammond fungerar.

Principen är den, att det på en gemensam axel sitter kugghjul med olika antal kuggar, som åstadkommer de olika tonerna rent elektromagnetiskt.

Vill man stöka till det riktigt ordentligt, tillsätter man en Lesleyhögtalare, där ett roterande tonhjul snurrar framför en fast högtalare och åstadkommer ett vibrato.

Vissa orglar väger 100 kilo, och då förstår man att inte så många ägnar sig åt hammondspel. Pierre Swärd och Merit Hemmingsson är bland de mest kända i Svedala, men Andreas Hellkvist går inte av för hackor han heller.

”Puttin on the Ritz” blev öppningsnumret denna afton, en start som lovade mycket.

Herbie Hancocks ”Driftin’” serverades med ett flyhänt solo av kvällens organist och ett sordinerat spel från Karl Olandersson. ’

Man har till och med gjort sig till och arrangerat flera nummer. Efter stor gåpåaranda dämpade man sig i en ballad – ”Old folks” med underbart trumpetspel av Karl och fantasifulla utflykter på hammondorgeln.

Som framgår är det mesta av repertoaren hämtad ur standardkatalogen. ”Sweet Georgia Brown”, till exempel, men vad gör väl det när svängpotensen är mäkta hög och fantasin leker i de kända harmonierna?

Amerikanen Jimmy Smith var mästaren och orsaken till att så pass många stod ut med att frakta sina hammondorglar över stock och sten och ut på på turnéer, där det fanns gott om trappor. Han var en förgrundsfigur som åstadkom ljud ur sin orgel som ingen annan hade hört.

Hammond blev också ett populärt instrument i den amerikanska söderns svarta kyrkor.

Så några ord om den utomordentligt skicklige trumslagaren Ali Djeridi, som kunde alla arrangemang utantill och gjorde sina inprickningar med stor precision. Heder åt en sådan man som utan stora åthävor gav stadga och trygghet åt ensemblen.

Annons
Annons
Annons