Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poesi som är tillgänglig

/
  • Anita Jacobson från Stöde verkar bland annat som estradpoet. På onsdagen stod premiären på hennes nya föreställning, byggd på diktsamlingen

Poesiföreställning
Varannan vecka död
Av och med: Anita Jacobson
Kulturmagasinet

Annons

Hon har vunnit titlar i poetry slam och nyligen nominerades hon till Selmapriset, självutgivarnas litterära pris, för sin diktsamling Varannan vecka död.

Men skillnaden mellan estradpoeter som Anita Jacobson från Stöde och andra poeter är förstås de förstnämndas idoga ambition att inte bara bli lästa utan också lyssnade till. Därmed anknyter de till poesins ursprung i den tid då sättet att föra den vidare inte var att trycka böcker utan lära utantill. Därav hushållandet med orden, där varje ord ska bära maximalt innehåll. Så läser också Anita Jacobson, långsamt och med inlevelse, noggrann med att varje ord går fram.

Inledningen är en liten pantomim, där hon snabbt skissar en relations uppgång, medan den egentliga föreställningen handlar om dess fall. "Varannan vecka död" syftar förstås på tomheten under de veckor när barnen är hos pappan.

Hennes poesi är vardagsnära men undviker schablonerna. En rad som "Vi försökte dra upp ogräset men det kommer tillbaka" bär insikten att vissa relationer kanske inte går att reparera med hårt arbete, som de käckare strömningarna av populärpsykologin vill göra gällande. Hon får det verkligen att kännas: det desperata fastklamrandet, sorgen, det tomma hålet inuti och det konstiga främlingskapet i att stöta ihop med sina barn på stan när det inte är hennes vecka.

Bilderna är lätta att relatera till, som den ryska dockan som har spruckit men som kanske inom sig rymmer en mindre docka som är hel. Det jag undrar över är att inte mer av texten handlar om känslorna för barnen, men det kanske helt enkelt inte är vinklingen.

Sångpartiet i mitten blir lite väl långt och stillastående för min smak. Å andra sidan finns kanske en symbolik i det; så känns väl tiden då man är på botten. Och här och var i den talade texten tittar små vardagsklokheter fram, som att det aldrig går att glömma det som var - det blir alltid en del av det som är nu. En fras som "Det var du, det var jag, det var vi - men det var då" kan bli en klassisk aforism för acceptansens insikt, med sitt inslag av språklig lek.

Och även här vänder ljuset åter, dock inte i politisk korrekthet. Den man huvudpersonen träffar på Facebook, hennes "kåthetsmentor", han "har allt, till och med en fru". Ändå sjunger hon "hedonistiska sånger om passion" och frågar "om vi inte får vibrera, hur ska vi då orka leva?" Vad som än väntar är livsviljan åter.

Alla som upplevt relationer som gått snett och varit komplicerade, och det har väl de flesta som kommit upp lite i åren, kan fiska tankar och igenkänningar ur "Varannan vecka död". I en poesi som inte är djupt symbolisk utan rak, rymmer ett stråk av humor och uppfyller alla tänkbara krav på tillgänglighet.

Läs krönikor av Anita Jacobson:

En katastrof för evolutionen

En seger för yttrandefriheten

Annons
Annons
Annons