Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägen ut ur de sexuella gråzonerna

/
  • Musikern Clara Lindsjö och skådespelarna Meliz Karlge, Mårten Svedberg, Louise Ryme och Camaron Silverek i
  • Vanliga människors berättelser om sina upplevelser i de sexuella gråzonerna ligger till grund för pjäsen.
  • Skådespelarna återger autentiska berättelser, inflätade i varandra.

Sundsvalls teater
Skolteater: Fortsätt #prata om det
Regi & Textbearbetning: Åsa Olsson
Skådespelare: Meliz Karlge, Mårten Svedberg, Louise Ryme och Camaron Silverek
Musik: Clara Lindsjö

Annons

Johanna Koljonens och Sundsvallsfödda Sofia Mirjamsdotters twitterdiskussion "#prata om det" ligger jämte andra sociala medier till grund för pjäsen "Fortsätt #prata om det", som spelas för gymnasister i Sundsvall i går och i dag. Den är skapad av en förening med samma namn, främst riktad till unga och ämnet är sexuella gråzoner.

Det handlar inte om sex mot motpartens vilja - om det har mycket redan sagts - utan om när man har sagt ja, men det ändå inte känns bra. Vilket berör många fler.

Hur gör man när man inte vill vara med i en förförelsesituation längre? Eller när det gör ont? Kan en kille säga "jag vill inte ligga ikväll" utan att behöva förklara varför, och hur mår han när flickvännen säger "du är elak som kåtar upp mig när du ändå inte vill"? Och är det inte något fel när en kvinna, vars partner utför analsex på henne, ligger och tänker att det är bra att hon är nästan avsvimmad av berusning för då gör det i alla fall inte ont?

Föreställningen utgörs enbart av berättelserna, invävda i varandra. Att de är genuina och sprungna ur nuet sätter fingret rakt på dagens svenska sexualkultur, och avslöjar att vi ännu är dåliga på att hantera de krafter som släpptes lös när 60-talet kastade loss från gångna tiders hysch-hysch och skuldbeläggning. Nu har tvånget att säga nej ersatts av tvånget att säga ja; porrindustrin har ersatt de vuxnas förmaningar som sexualupplysare. Därmed tror inte minst unga att det är fel på dem om de inte kan/vill ställa upp, njuta och tråna hela tiden, och från början ha en relation till sex som det kanske tar ett halvt liv att uppnå. Inte blir det bättre av att "hela konceptet är så jävla upptriggat" som en av skådespelarna säger.

Hur långt ska man gå för att göra någon annan glad - eller för att visa för sig själv och andra att man minsann också duger, är bra i sängen, är snygg nog att få en partner, inte är någon sipp tråkmåns? Förväntningarna från kultur, partner och inte minst en själv är höga, intrikata och trassliga, och de sätter dessutom vår förmåga att tolka andras signaler - som vi faktiskt i gemen är rätt bra på - ur spel.

Det är knäpptyst i salongen: detta berör djupt, och det gäller även de vuxna som lyssnar; det är ett samhällsproblem, inte bara ett individproblem. Och till skillnad från många pjäser som mest väcker frågor ges här också några förslag på framkomliga vägar i ett samtal som leds av RFSU-representanter. Det handlar förstås om de vanliga, fullvuxna dygderna medvetandegörelse, självrannsakan och respekt. Att trigga ner konceptet en smula, så att vi märker signalerna. För inte heller de som överträtt andras gränser mår ju bra av det.

Vägen dit? Kanske bara som titeln lyder - att fortsätta prata om det.

Annons
Annons
Annons