Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vacker hyllning till Beppe

Annons
Han var skägg och sagofarbror med dockor i tv, han försökte lära sig spela gitarr men lyckades inte. Och han skrev, poesi, sångtexter, revysketcher, med åren blev det en väldig produktion.
Som barn var han stor, tjock och stammade, ett mobbingoffer. Han hette Bertil men ingen kallade honom annat än Beppe.
Snart var han älskad av alla, förlåten till och med för skäggskämten.
Kring honom har Sofia Andersson och Jan Boholm, kulturföreningen Soja, gjort "en pryl om Beppe" de kallar "En humla i hatt".
En sådan var Beppe Wolgers.
Med sånger, dikter, sketcher gav de i går, i Kulturmagasinet, en bild av honom, omväxlande, rörande och rolig, mycket välfylld, kanske rent av en aning lång, två timmar med en kvarts paus för kaffe och kaka. Men en vacker hyllning till poeten och underhållaren, han som var urstockholmare men fann sitt liv på Öhn i Jämtland; där skrev han några av sin finaste diktböcker.
Här finns programmet återkommer på kvällen 11 april och turnerar runt i Västernorrland och Jämtland under våren kända, klassiska nummer: "Mitt eget land", "Ta av dej skorna", "Sakta vi gå genom stan", massor av de mindre kända och några aldrig framförda. Lekfullt och med stor kärlek till ämnet genomför de två sin Beppehyllning, regisserad av Gisela Nilsson.
Just mångfalden av nummer, 31 noga räknat, ger en aning om hur mycket och hur många olika saker Beppe skrev. Små förunderligheter om djur, barn, moln, om kärleken och Jämtland. Och några mer handfast burleska, allra mest den skiss "Jämtgubben", som blev stomme i det som sedan blev berömt som Lars Ekborgs monolog "Bunta ihop dom!". Litet grov kunde han vara, men alltid med glimt i ögat, alltid ett leende.
Finast är det mer stillsamma, den eftertänksamhet i det alldeles vardagliga Wolgers kunde formulera, lika lekfullt och leende som det mesta han gjorde.
Här finns så mycket och så mycket har Sofia Andersson och Jan Boholm fått av Beppes efterlevande, hustrun Kerstin och dottern Camilla; hela lådor av texter. Det är lätt att se deras glädje.
Och de framför texterna fint, både stämningsfullt och roande, med mycket musik, till en del skriven av dem själva, annat av andra som Beppe skrev texter till.
Så humlan lever och det är bara att lyfta på hatten för denna hyllning.

Mer läsning

Annons