Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vem känner väl inte von Reznicek

+
Läs senare

MUSIK/CD Musik av Reznicek, Boehe och Wetz CPO

Någon som hört talas om Emil Nikolaus von Reznicek? Eller kanske Ernst
Boehe? Chansen är inte så stor, för fram tills för bara något år sedan
var dessa båda tonsättare knappast representerade på skiva.

Tre cd från CPO rymmer orkestermusik av Reznicek: \"Schlemihl\" och
\"Raskolnikoff\" (999 795-2), den andra och femte symfonin (777 056-2) och
\"Der Sieger\" (999 898-2). Bara det sistnämnda verkets slående
orkesterfägring och idérikedom borde räcka för att skänka Reznicek en
välförtjänt plats i repertoaren.

Från första taktslag en härligt uppfordrande trumpetsignal bjuder
dessa \"Symfonisk-satiriska tidsbilden\" på storartad musik. I till
exempel den hårresande \"Döden\"-finalen får vi både spisa
soloviolinvirtuositet och körprakt. WDR Sinfonieorchester Köln under
ledning av Michail Jurowski är alldeles strålande: blåsstämmorna är
genomgående av världsklass och stråkarna imponerar med genomlyst och
vitalt spel. Orkestern övertygar på samma sätt i de glänsande
\"Schlemihl\" och \"Raskolnikoff\".

Även i den andra och femte symfonin känns Rezniceks ständigt föränderlig
klangvärld och förmåga att beskriva olika stämningar igen. Den
sistnämnda, \"Danssymfonin\" kallad, med dess något mindre komplexa
tonspråk och tilltalande spänst är det enda verk som gav tonsättaren ett
mer allmänt erkännande. Intressantare är dock den lätt ironisk första
symfoni inte olika Prokofjevs \"Klassiska\" symfoni. Berner
Symphonie-Orchester och Frank Beerman är alldeles utmärkta; dock inte
med samma imponerande precision som hos kollegorna i Köln.

Hos Ernst Boehe finns mycket av den tidige Mahlers mörkare
schatteringar; i harmoniskt hänseende är dock Boehe mer traditionell än
Reznicek. Boehes mäktiga \"Aus Odysseus\' Fahrten\" (999 875-2/908-2) i
fyra delar tecknar Homeros hjälte i breda och mustiga tonstråk. Det
dramatiskt \"Uppbrottet och skeppsbrott\", de svärmiska pastorala
stämningarna i \"Kirkes ö\", den monumentala \"Nausikas klagan\" och till
sist den likaledes grandiosa \"Hemfärden\" bildar trots musikens
skiftningsrika karaktär tillsammans en övertygande helgjuten komposition.

Att det här är satser komponerat av en tonsättare inte ens fyllda 24 år
är förbluffande. Skivorna rymmer ytterligare tre stort upplagda
tondikter, formade med samma naturliga och berättande tonflöde. Werner
Andreas Albert och Staatsphilharmonie Rheinland-Pfaltz får fram en varm,
väl samlad och fyllig orkesterklang som passar musiken utmärkt.

Jag har haft anledning att skriva om Richard Wetz tidigare. Hans fyra
symfonier finns även de på CPO, med en förstklassig inspelning av den
tredje även utgiven på Sterling. Wetz kanske främsta verk är dock hans
rekviem. Det visar George Alexander Albrecht, två sångsolister,
Thüringisches Kammerorchester Weimar samt Dombergchor och
Philharmonische Chor Weimar med eftertryck med sin inspelning (777 152-2).

Även hos Wetz förundras man över vad som verkar vara en outtömlig
klangvariation och förmågan att växla mellan det kammarmusikaliska och
den fulla orkesterns styrka. De långa linjerna, det värdiga uttrycket i
inledningens Requiem fångar med ens uppmärksamheten. Med Dies
Irae-satsens högdramatiska frenesi, fullt kontrollerad trots de vredgade
stämningarna, skapar Wetz musik fullt i klass med Verdis och Mozarts mer
kända exempel.

Sopranen Marietta Zumbült passar med sin ovanligt mörktonade röst mycket
väl för den lyriska solostämman. Mario Hoff är däremot en ovanligt
ljusklingande baryton, välljudande men som saknar en tillräcklig kraft.
Utmärkta orkester- och körinsatser i detta alltför sällan framförda
storverk.

Genomgående klingar CPO-inspelningarna naturligt och behagligt. Ett
extra plus för klarheten och luftigheten i upptagningarna av Rezniceks
symfoniska dikter.

Jörgen Lundmark


Annons
Annons
Annons