Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem minns Torsten Fogelqvist?

Annons
Vem minns i dag Torsten Fogelqvist, en av de mest uppmärksammade publicisterna under tiden mellan världskrigen? Knappast många.
När Ingmar Lundkvist drog fram honom ur glömskan i en stor biografi förra årtet (Kulturprosten) får man bilden av en hängiven folkbildare, en engagerad kulturjournalist och en tidig och tydlig antinazist. Samtidigt kan man förstå varför Fogelqvist kom i skymundan snart efter sin död 1941, bara 60 år gammal.
Hans ideal kan man respektera och delvis applådera. Ändå känns hans idealism för pompös, hans stil för svulstig (inte för inte kallades han \"kulturprosten\") och hans hållning för oprecis.
Torsten Fogelqvist levde i ett spänningsförhållande mellan sin konservativa, traditionsbundna känsla och sitt liberala reformvänliga förstånd, som Ingmar Lundkvist formulerar det i sin bok. Han var född i ett prästhem men frigjorde sig som student, blev ordförande i den kulturradikala studentföreningen Verdandi i Uppsala och engagerade sig sedan i folkbildningen. Först som flitig kringresande föreläsare i Folkbildningsförbundet, senare som lärare vid det nystartade Brunnsvik, arbetarrörelsens folkhögskola nära Ludvika (som för övrigt i år fyller 100 år). Under tiden 1912-18 var han rektor för skolan.
Han förblev dock liberal. Individens möjligheter och utveckling stod i centrum. Med tiden blev han alltmer kritisk till socialdemokratins grupp- och klasstänkande och till kollektiva maktgrupperingar som fackföreningar och även partier
Snart uppmärksammades han inte bara som lysande talare utan också som entusiasmerande skribent. 1918 rekryterades han som chef till den lilla liberala Afton-Tidningen i Stockholm men redan året därpå till Dagens Nyheter som kulturredaktör. Där skrev han mycket flitigt (och långt) i kulturella frågor, medverkade också ofta på ledarsidan och bidrog med reportage från resor i efterkrigstidens nya Europa.
Under dryga fyra år (1925-29) var han självständig chef för kultur och politik på DN och därefter fri kulturmedarbetare i tidningen. Han blev alltmer sjuklig, kanske utbränd i en kombination av produktivitet och alkoholism.
Han behöll dock sin position i debatten. Inte minst genom sitt starka motstånd mot nazismen redan före Hitlers maktövertagande men främst i resereportage 1934. I sin kamp för demokratin, mot både nazism och kommunism, kunde han mäta sig med Torgny Segerstedt i Handelstidningen i Göteborg.
Ändå är han alltså, i motsats till Segerstedt, bortglömd. Och detta trots att hans journalistiska bredd var större. Några omdömen, som Ingmar Lundkvist citerar, ger något av förklaringen. Lubbe Nordström kallade honom \"komplett ooriginell\", Herbert Tingsten \"en illusionstänkare\" och Karl-Ragnar Gierow benämnde honom (positivt) \"en lysande reflexbegåvning\".
Han var impulsiv och formuleringsglad, tände på det dagsaktuella bra för en journalist men hade ingen helt bestämd linje. Ibland kände han själv att han gick på tomgång.
Fullt mänskligt. Men med Fogelqvists höga pretentioner blev det med tiden för ihåligt. Lundkvist är försiktig i sin utvärdering, talar om hans \"stundom svajiga hållning\" men menar ändå att Fogelqvist aldrig övergav sina allmänna samhälls- och kulturvärderingar.
Han befann sig, som Lundkvist poängterar, i skärningspunkten mellan moderniteten och den gamla bildningstraditionen. För demokrati, sociala förändringar och alla människors lika möjligheter men också för det nationella kulturarvet och för en folkbildning som kunde föra in arbetarklassen i det etablerade samhället.
Kulturen hade därvid en central roll, menade Fogelqvist. Och då avsåg han framför allt 1890-talets stora författare men också Strindberg. Modernismen som bröt igenom kring 1930 bekämpade han liksom \"farliga f\": fotbollen, filmen och foxtroten, uttryck för en enkel nöjeskultur.
I stället ägnade han under 1930-talet mycket tid åt arbetet med den nya psalmboken, inte minst åt att bevara Johan Olof Wallins psalmtradition. Som ledamot i Svenska Akademien stödde han valet av berättare till Nobelpriset, mest påtagligt när Pearl Buck fick priset 1938, ett av Akademiens lågvattenmärken.
Hade det inte varit för hans insats som antinazist och som förkämpe för Finlands frihet hade han nog redan då ha ansetts som föråldrad.
Journalistiskt ska Fogelqvist mest kommas ihåg för att han tvingade fram en kultursida i Dagens Nyheter som dittills hade prioriterat kulturen lågt. Handelstidningen och Svenska Dagbladet var de ledande kulturtidningarna.
Man ska för övrigt hålla i minnet att DN på den tiden inte alls hade den dominerande roll som den fick från 1940-talet och framåt. Stockholms-Tidningen var den överlägset största tidningen, SvD och DN hade bara omkring hälften så stor upplaga.
Det intressanta med Torsten Fogelqvist i dag är, menar jag, knappast vad han tyckte och skrev i enstaka frågor. Snarare hans ständiga brottning mellan förändring och tradition. Han slogs för demokrati men fruktade samtidigt massans makt nazisterna segrade ju i allmänna val. Han stod för folkbildning och för kvalitet och vågade gå i strid mot nöjesindustrins makt.
Liberal var han men kunde se marknadsekonomins baksida, dess materialism, nyttotänkande och maktkoncentration. Därför ville han inte bara hejda Bonniers köp av Aftonbladet utan också amerikaniseringens inflytande över den europeiska kulturen.
Kanske är han ändå inte så inaktuell ändå?
OLOF KLEBERG




Mer läsning

Annons