Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vikens klagosång

/

Ljudet kommer stötvis och liknar en tung dov suck eller ett upphetsat stön.

Annons

Det tränger sig in genom husets tjocka väggar av stockar timrade i mitten av 1800-talet.

Det är svårt att placera ljudets karaktär. Dess sinnesstämning. Är det ett njutningsfullt vibrerande-nära-klimax-ljud eller vill det uppfattas kusligt? Nej, jag blir inte rädd, för jag tycker mig höra en sorg. Det låter som en klagosång. Eller är det kanske ett värkarbete? Ja, jag bestämmer mig för det. Det liknar krystljudet vid en födelse.

Ljudet kommer från viken och det är isen som låter så här denna snöfattiga vinter. Ett pulserande, gutturalt råmande som vill något. Påkalla uppmärksamhet. Berätta om längtan och den smärtsamma ensamheten. Det är tunga ensliga suckar jag hör från viken. Den längtar älven. Den längtar våren. Den längtar att få sjunga i dur och skjuta iväg glädjetjut så som isen gör strax innan den spricker upp för att forsa samman med fjällvattnet. Men nu låter den mer som en ensam gigantisk val, som föder det nya årets oskrivna blad. En blåvals hjärta är lika stort som en bil. Hur mycket längtan rymmer inte ett hjärta av den storleken?

Klagosången ökar i styrka och får marken att skaka. Vibrationerna känns ända in i din ficka och du låter handen glida ner på djupet och fångar upp en kroppsvarm mobil och stryker den lätt med fingret över skärmen så den vaknar. Där möter du den kollektiva ensamheten som sjunger tillsammans och ler mot dig med minnen att se tillbaka på. Ger svar på frågor som du inte ens visste att du hade, som vilken färg du är eller vilken filmstjärna du liknar mest. Den ständigt leende Facebook avslöjar oss. Avslöjar att vår nationalsport som Sverige är världsledande i bara är en bluff! Vår självbild som vi jobbat så hårt på. Att leva starkt oberoende i ensamhushåll och låta vemodet rulla in i full kareta! Vi älskar ensamhet!

Men sanningen är den att när klagosången griper tag om hjärtat gör det så outhärdligt ont att vi inte står ut längre! Vi söker oss till varandra. Till de ensammas leenden på Facebook. Och bekräftar med en tumme upp och en skrattgråtande gul gubbe att vi ser och att vi finns. Vi vibrerar i varandras fickor.

Vi flyter samman i den digitala strömmen. Vi är en älv som vill smeka och hålla om. Vi håller med varandra och nickar i samförstånd. För vi förstår att en kommun som klockar potatiskok och drar in på det enda nöje pensionärerna har att längta till och samtidigt slänger hur mycket pengar som helst i konsulternas och sina egna munnar – aldrig någonsin kan bli någon huvudstad eller bäst i klassen! Och om ni politiker och tjänstemän lyssnade riktigt noga på vikens klagosång om längtan så kanske ni också skulle förstå. Eller behöver ni testa er egen taktik först? Klocka er tid på toaletten? Er tid på Facebook under arbetstid?

Kanske blir det då uppenbart att ingen har sagt att just ni har mer rätt till kommunens pengar och förmåner? Alla bäckar små. Däm i era egna bäckar först och låt pensionärernas mat få smaka! Om ni lyssnar på vikens sång så är det just precis det här, som den sjunger om!

Läs fler krönikor av Anita Jacobson:

Storheten finns i upprepningen

En katastrof för evolutionen

Annons
Annons
Annons