Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visans vän i 40 år

/
  • I 40 år har Lars-Åke Melin varit en missionär för den svenska visan, den som berättar vår historia och våra erfarenheter. Och han fortsätter åka runt med sin gitarr och 300 visor.
  • Mitt i trängsel och kaffedoft på Timrå anhörigcentrum sjunger Lars-Åke Melin Kai Gullmar, Taube och
  • Visan är poesi till ton; den är enkel och folklig och alla kan sjunga med.– Det är lättare att ta till sig orden om de är sjungna, säger Lars-Åke Melin.

I den svenska visan finns vår historia och vår gemensamma erfarenhet berättad till toner.

I 40 år har Lars-Åke Melin varit en visans missionär och bevarare på heltid. Och han fortsätter.

– Personalen i äldreomsorgen brukar säga att det här är bättre för de boende än medicinburken, säger han.

Annons

1969 flottades sista stocken nerför Indalsälven. För den då 16-årige Lars-Åke Melin och andra Indalsbor gick en norrländsk epok i graven.

Men samtidigt grydde en annan. Samma år blev Lars-Åke Melin "kvällens överraskning" enligt tidningen då han, nyskolad i sång av Emma Lampert, uppträdde som vissångare. 1973 anställdes han hos ABF som trubadur på heltid.

1970- och 80-talen var ju visans storhetstid, då inte bara flottningen utan det hård slitet i allmänhet återuppstod i dikten. Vänstervågen flödade och visan är folklig; enkelt berättar den om folkets erfarenheter i arbete, kärlek och liv. Visan är vår historia, våra tankar och känslor.

Visorna kunde sjungas hemma, vid lägerelden, i skolan eller på ungdomssamlingen, med bara en gitarr, ett piano eller ingenting alls till. Även om en vacker melodi gör sitt - hör bara på Evert Taube - är visan till 75 procent ord. Den är poesi som sjungs och därmed glider in lättare i själen.

Då sjöng alla dem. Namn som Thorstein Bergman, Alf Hambe, Broder Tor, Olle Adolphson och Finn Zetterholm var allmänbildning, likaså de vars arv fördes vidare: Dan Andersson, Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Evert Taube.

Norrland hade förstås sina egna, som Helmer Grundström, Emil Hagström och Sölve Forsell. Och Lars-Åke Melin har träffat alla de sentida.

– Jag har en missionärs uppgift i dag med att bevara den här skatten. Eftersom jag har känt diktarna kan jag berätta om dem och jag vet ofta hur en viss visa har kommit till, säger han.

I 40 år har han sjungit på tåg, skolor, äldreboenden, församlingshem och dansbanor. Det norrländska föreningshus finns inte som han inte besökt, och han har täckt in det övriga Sverige rätt bra också, utom Skåne.

Han har gjort valturné med Birgitta Dahl och sjungit för Göran Persson och Olof Palme. Så fort det kom ett statsråd till Medelpad ringde man efter Melin; visan var ju stor och ABF hade en kulturbank med trubadurer där man kunde beställa program för en överkomlig peng.

Den ringa kostnaden kunde förstås också resultera i bristande respekt. Som när Lars-Åke Melin körde 45 mil i snöstorm och möttes av beskedet att han bara fick sjunga i en kvart - programmet var så pressat. Och sedan var det lika långt hem igen.

Men det var också tider då 150 personer kunde komma till Timrå bibliotek för att höra hans visor, då P3 bjöd in honom och visfestivaler startade här och var.

– Jag var med på den första visfestivalen vid Skuleberget 1984 med Fred Åkerström och Evert Ljusberg. Fred var så glad att jag hade hans visor på repertoaren. Han dog ju året därpå, minns han.

Lite extra stolt är han över Emil Hagström-plaketten, som han fick 1991, och över att vara den ende som spelat in "Juliminne från Norrland" på skiva. Den skrev Evert Taube till minnet av sin far som kom från i Ratan i Västerbotten.

Nog sitter det 300 visor i huvudet. Minst.

– Folk känner igen sig i vistexter. Det är genuina ord som håller än. Allvaret finns; man får tänka efter kring hur besvärligt det kunde vara. Men humorn finns där också.

– Jag möter många unga som gillar visor också. Men de frågar oftast efter Cornelis. Inget ont om honom, men varför har man glömt alla de andra? Har skolan något med det att göra? undrar han.

Men för de äldre gäller den gamla, folkliga vistraditionen: att hänga med i hitlistorna varken vill eller behöver han.

– Om jag lär in nytt så är det ändå de gamla visorna folk vill höra. Här uppe förknippar många mig med till exempel Alf Hambes "Orgeln på vinden".

Dan Andersson är en annan ständig favorit. För Lars-Åke Melin är det extra stort att sjunga hans texter i Gudmundstjärn, i en miljö som liknar den i visorna.

– Då är rekvisitan gratis, för här vet man att människor har arbetat, säger han.

Numera får han, enligt tidens melodi, själv söka sponsorer. Just nu reser han runt på äldreboenden med stöd från SCA och NBV.

– Jag tycker om att sjunga för äldre; de har byggt upp det vi nu har. Många jag mötte i föreningslivet förr sitter på hemmet nu. Tänk om landstinget hade en kulturbank där vården kunde beställa program, precis som i Stockholm.

– "Det här var bättre än medicinburken" brukar personalen säga. Till och med dementa sjunger med i texterna; de sitter i minnet.

Och än i dag fräter arbetets villkor också på de yngre. Dan Anderssons slit vid milorna är inte så avlägset från den press många känner i rationaliseringens och utbrändhetens tid.

"Langt borti helvitta, langt borti värla, drar jag mitt dragspel för värka i själa", skrev Helmer Grundström. Ord som sammanfattar den svenska visskatten. Och en trubadurs livsgärning.

Annons
Annons
Annons