Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vnuks hyllning till Svensson

/
  • Jennie Lindström och Anna Vnuk som två av många figurer som försöker leva upp till sina roller.
  • Anna Vnuk och hennes kompanjoner har tillägnat oss sin föreställning. Svenssons, valhänta och taffliga men rätt gulliga.

Annons
Kära medborgare
Medverkande: Anna Vnuk, Daniel Andersson, Magdalena Eriksson, Jonas Kruse och Jennie Lindström
Koreografi och regi: Anna Vnuk och dansarna

Dans behöver inte vara akrobatik eller noga uppmätta och perfekta steg. Den kan också vara rörelse, eller ibland bara kroppsspråk. Huvudsaken är att den talar. Och i dag tycks denna fysiska och energifyllda konstform tala alltmer till oss, inte minst till de unga. Såväl publikt som på scenen.
När Anna Vnuk och hennes ensemble dansar å medborgarnas räkning är det ingen politisk debatt, kollektiv manifestation eller gemensam rit de uppför. De dansar Svensson som Svensson är: lite stel och valhänt, välvillig, vardaglig, blyg och ofta ensam i sin lilla värld, som mycket väl kan vara fylld av drömmar. Om att dansa. Om att vara eldig och spontan. Om att leva upp till schabloner, som skaver och kliar och där ingen är särskilt lycklig, vare sig de når dit eller inte.
Med hjälp av kläder och musik bygger ensemblen upp en humoristisk och ömsint skildring av ett tjugotal figurer, som var och en får sin lilla stund i rampljus. Det blir en jordnära föreställning om vårt nationalkynne, buren av en stilla upptäckarglädje. Ta till exempel de tre medelålders respektabla personer som släpper loss i dans när de tror att ingen ser dem. Men när de upptäcks blir de våldsamt generade. Deras ålders rörelsenorm lyder ju som bekant: nästan ingen rörelse alls. Vem har tänkt på att kroppsrörelsen är så strängt reglerad hos oss?
Där finns också smått tragiska drag, som Magdalena Erikssons sorglustiga lealösa docka, så lik den klassiska clownen. Där finns Jennie Lindströms berusade partytjej, skildrad med ett fenomenalt kroppsspråk när hon stelbent vinglar runt på sina stolpklackar innan hon däckar i sitt elände.
Ett par av numren hotar att falla i buskisdiket; de blir alltför överdrivna, alltför roliga och därmed orealistiska och mindre berörande. Bäst är de figurer som träffsäkert skildrar dem vi själva ser på stan, på bussen eller hemma - eller som rentav är vi själva. De där som, hur idogt de än försöker, aldrig riktigt lyckas klämma in sig i idealen. Som tur är.
Även om det mot slutet kan bli väl valhänt, taffligt och blygt, lite för mycket av samma uttryck, blir slutintrycket att vardagstyperna trots allt är rätt gulliga, rätt sympatiska. Kanske är det inte något större fel på att vara en stel svensk.

Mer läsning

Annons