På st.nu sparas viss data i cookies för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda våra tjänster godkänner du detta.
⇒ Om cookies och personuppgifter
Annons

Danielians tillbaka i vardagen

+
Läs senare
/

Ett leende kan säga mer än tusen ord.Susanna Danielians familj ser nu ljust på livet och försöker glömma den där tidiga luciamorgonen 2011.– Äntligen törs vi planera, åtminstone några veckor framåt.

Under elva års tid levde familjen Danielian i ovisshet. Livet var lite som en tickande bomb, där vecka efter vecka gick utan att den briserade.

– Vi visste inte från dag till dag om vi skulle få stanna här, säger mamma Susanna.

Barnen gick i skolan och var mycket aktiva inom fotbollen och mamma Susanna hade praktik på ortens Ica-butik. Tillvaron såg ändå ganska ljus ut för familjen.

Familjen sitter tyst i vardagsrummet när vi börjar prata om dagen de helst av allt vill glömma.

Fördes till Armenien

Den tidiga luciamorgonen när polisen kom och knackade på dörren med beskedet om att familjen inte längre skulle få bo i Sverige, på den ort som de gjort sig hemmastadda och som de verkligen tagit till sitt hjärta. Det var dags att lämna Ånge. På flygplatsen stod ett plan redo att föra dem till Armenien och till en för barnen helt främmande miljö. Inga vänner, ett språk de inte talade och ingenstans att bo.

82 dagar i ovisshet var det som väntade familjen Danielian.

En mobiltelefon skulle komma att bli deras kontakt med omvärlden.

– Det var tur vi hade den så vi kunde prata med kompisarna i Ånge, säger äldste sonen Haik.

Händelsen engagerade vänner och bekanta, ja i stort sett hela Ånge berördes på ett eller annat sätt. Protester, insamlingar och ett enormt samhällsengagemang skulle till slut visa sig ge resultat.

– Ångeborna är helt fantastiska, säger Susanna med ett stort leende på läpparna.

Dagbladet hälsar på hemma i lägenheten som de så abrupt fick lämna i december. I bokhyllorna står familjefoton och böckerna skvallrar om barnens största intresse, fotboll.

– När vi kom hem igen hade vänner gjort så fint här, de hade städat och hängt upp nya gardiner, säger Susanna.

Blickar framåt

Två månader har nu gått sedan de blev Ångebor på riktigt. De har fått sina fyra sista siffror i personnumret och de kan äntligen andas ut och blicka framåt i livet.

Men även om de helst av allt vill lägga den dramatiska händelsen bakom sig så finns de gnagande minnena där.

– Jag försöker glömma, men hela tiden kommer tankarna tillbaka, säger Susanna och blickar mot fönstret.

– Men nu är det bara ljust och vi kan planera, åtminstone några veckor framåt och vi kan resa, säger Susanna och leendet kommer genast tillbaka.

Olika åsikter

Även om merparten av Ångeborna stod på familjens sida, så fanns det några som hade andra åsikter om familjen och kommunens hjälpande händer.

Har ni märkt av några motsättningar efter allt som varit?

– Nej, det har vi inte. Kunderna kommer fram till mig i affären och är så snälla, säger Susanna och får medhåll av Haik.

– Det är fantastiska människor i Ånge, det var över 3000 medlemmar i facebook-gruppen som startades, säger Haik.

Tror ni att ni kommer ni att stanna i Ånge?

– Ja, det är lugnt och skönt här och vi trivs bra här, alla är så snälla, vi har ju kompisarna här, säger Haik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons