Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Annika: ”Det värsta är att mötas av misstro”

/
  • Diagnos. För nästan tio år sedan fick Annika Andersson diagnosen ME, kroniskt trötthetssyndrom. ”Jag går omkring i en konstant hjärndimma” säger hon. Foto: Robbin Norgren

Ständig huvudvärk, trötthet och värk i kroppen.

Annika Andersson i Essvik fick diagnosen ME för nästan tio år sedan.

Fortfarande har hon inte fått någon hjälp från sjuk­vården.

– Det värsta är att mötas av misstro, säger hon.

Annons

Hennes dagar är inrutade av vila. Under några timmar på förmiddagen mår hon så pass bra att hon orkar ta emot besök av Dagbladet. Efteråt måste hon gå och lägga sig igen.

– Jag klarar inte av något tempo. För att jag ska må bra ska jag helst bara tassa runt. Jag reser aldrig någonstans och har aldrig folk omkring mig, säger hon.

Värken började komma när hon väntade sitt fjärde barn. Några år senare kom tröttheten.

– Det kändes som att jag gick runt med en ryggsäck full av tegelstenar. Jag var ständigt trött och hade en våldsam migrän, säger hon.


Både skönt och sorgligt

För tio år sedan slutade hon sitt jobb som barntimmeledare inom kyrkan. Hon hade tinnitus och hade fått rådet att undvika höga ljudnivåer.

– Jag trodde att tröttheten berodde på det och att jag skulle bli piggare, säger hon.

Men det blev inte bättre. Läkarna trodde att hon hade blivit utbränd, men Annika såg till att få en remiss till smärtkliniken. Där fick hon diagnosen ME, kroniskt trötthetssyndrom.

– Det var väldigt skönt, men samtidigt väldigt sorgligt.

Eftersom hon sagt upp sig från sitt jobb lever hon i dag utan inkomst. Den enda ersättningen är ett halvt vårdnadsbidrag för ena dottern, som har ett begåvningshandikapp. Familjen lever på hennes mans heltidsjobb.

– Försäkringskassan kräver att jag ska ut i 100 procent jobb. Jag vill inget hellre än att jobba, men det fungerar inte för mig, säger hon.


Barnen prio ett

Av familjens sex barn är det fortfarande några som bor hemma. Att sköta en familj trots besvären har varit kämpigt.

– För mig har barnen alltid varit prio ett. Men det gick så långt att jag kände att jag inte orkade med dem. Det var jättetufft, säger Annika.

Att hon dessutom ser frisk ut gör det hela mer problematiskt. Ofta möts hon av misstro. Vissa tror att det är inbillning eller att orsakerna är psykiska.

– Om jag hade ett psykiskt problem skulle jag inte tveka inför att försöka göra något åt det. Men det finns inga belägg för det, säger hon.

Trots att det gått nästan tio år sedan hon fick diagnosen har Annika inte fått någon som helst hjälp från vården. På vårdcentralen kände läkaren inte ens till sjukdomen.

– Jag skulle vilja komma till någon som har tid att lyssna. En mottagning för ME-sjuka vore som en dröm, säger Annika.

Annons
Annons
Annons