Annons
Annons
Annons

Fembarnsmamma serverar kvällsfika på tågstationen

Det brukar talas om julstress men för fembarnsmamman Danisa Atterhagen verkar tiden räcka till även för människor utanför den egna familjen. När hon inte jobbar natt söker hon och maken upp Sundsvalls hemlösa för att bjuda på kaffe och mackor. – Får man något varmt i sig känns inte kylan lika svår, säger hon.

En alldeles vanlig decembernatt vid 24-tiden har åtta män sökt sig till tågstationen i centrala Sundsvall. Några halvsover sittandes, en man som inte kan svenska lutar överkroppen mot en medhavd kartong.

Idén om att åka ut och bjuda hemlösa på fika nattetid föddes under samtal som Danisa Atterhagen hade med sina kollegor inom äldreomsorgen i Sundsvall.

– Någon sa att man skulle kunna göra något så enkelt som att åka ut med kaffe och mackor. Nu samlar vi också in kläder och stickar sockor, mössor och tröjor som vi tar med oss ut, säger hon.

Det är oftast Danisa och maken Mikael som står för den uppsökande verksamheten.

– På dagarna finns Slink in och soppköket. Vi vill fylla behovet som finns när de har stängt och det handlar bara om medmänsklighet. Engagemanget är varken politiskt eller religiöst. Jag tycker inte att det ska behöva finnas hemlöshet i Sundsvall, säger Danisa Atterhagen.

Jonny är en av de hemlösa som Danisa och Mikael börjar prata med på stationen och som berättar om sina framtidsdrömmar.

Han vill studera och är klar över vad han vill arbeta med.

– Det här är inget liv. Jag skulle inte ens önska min värsta ovän att ha det så här, säger han.

Paret Atterhagen har fem barn som är mellan sex och arton år och även de hjälper till, exempelvis med att sticka halsdukar.

– Vi slog nyligen in 25 julklappar till barn som vi lämnade till projektet Själavärk. Jag tycker det är viktigt att barnen får lära sig hur det ser ut och att inte alla har samma förutsättningar, säger Danisa.

Men det är bland kollegorna inom omsorgen den mesta kraften finns. Några ordnar med fika, andra stickar, några skänker kläder och har vänner som skänker mera kläder.

– En del tänker nog att det måste vara stort, men det räcker ju med något litet, som att köpa en limpa på Ica och bre några mackor, säger hon.

Vid busstationen brukar det vara glest med folk sent på kvällarna, det är på tågstationen de flesta söker skydd mot decemberkylan.

– Vi brukar mest prata om alldagliga saker. Jag frågar inget men vill något prata så gör vi det.

En kväll när hon var ute var det bara en man som var vaken. Innan hon gick lämnade hon kvar de medhavda smörgåspaketen.

– Han skulle dela ut dem till den andra sedan. Han var väldigt tacksam.

Danisa Atterhagen är mån om att försöka ingjuta förtroende och hon känner en viss oro över att den här tidningsartikeln ska få människor att tro att hon vill framhålla sig själv på andras bekostnad.

Samtidigt tycker hon det är viktigt att man inte blundar för de sociala problemen som finns. Bänkarna i stationsbyggnaden är byggda så att ingen ska kunna ligga på dem och om någon sträcker ut sig på golvet kommer vakterna och säger till.

– Det är en hård miljö. Skulle man gå ut i en skolklass och fråga om någon planerar bli hemlös i framtiden är det förstås ingen som svarar ja, men saker och ting kan hända i livet som gör att det blir så ändå, säger Danisa Atterhagen innan hon på nytt öppnar den tunga träporten mot en verklighet som ingen anser borde finnas.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons