Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Flest lobotomier i Sundsvall och Umeå

+
Läs senare

Sinnessjukhusen Sidsjön i Sundsvall och Umedalen i Umeå stod för 28 procent av antalet lobotomier i Sverige under åren 1947-1958. Dessa uppgifter läggs fram i en licentiatavhandling som Kenneth Ögren vid Umeå universitet har skrivit.

För drygt ett halvt sekel sedan fanns ingen psykofarmaka som kunde dämpa ångest och psykoser.
Men det fanns en stor vilja att hjälpa alla patienter som våndades på de stora sinnessjukhusen. Psykokirurgin var en väg att gå och i USA lanserade Walter Freeman en ny metod som fick patienter lugna och stabila: lobotomering.
Patienten sövdes och man gick in med instrument i vardera tinningen för att skära av nervbanor till frontalloben och djupare delar av hjärnan.
Ibland gick det illa. Blödningar uppstod och patienter dog.
Många förlorade sin personlighet. Känslolivet trubbades av, röster och rörelsemönster ändrades.
I Stockholm introducerades lobotomeringen av neurokirurger 1944-1946. Sedan spreds metoden ut i landet.
Fram till 1962 lobotemrades cirka 4 500 svenskar.
28 procent av dem vårdades på sinnessjukhusen Umedalen och Sidsjön.
För Sidsjöns del betydde det att 479 patienter lobotomerades och för Umeås del 771, och det var ovanligt många ingrepp i jämförelse med övriga sjukhus ute i landet.
Det beror förmodligen på att dessa två sjukhus tillhörde de mest moderna på sin tid, och läkarna var snabba på att ta till sig nya metoder, säger Kenneth Ögren.
Han har skrivit en licentiatavhandling om lobotermeringarna i Sverige.
Ingen har forskat i ämnet tidigare och alla behöver ett perspektiv bakåt, inte minst de blivande läkarna. I efterhand är det så lätt att i efterhand förkasta äldre metoder. Men får man sammanhangen klara för sig djupnar insikterna, säger han.
Att lobotomeringarna upphörde i början av 1960-talet är ingen slump. Det var då som den första psykofarmakan kom, hibernalen. Då behövdes inte längre de gamla \"stormavdelningarna\" där patienter levde ut sina våndor och piller fick ersätta de kirurgiska ingreppen.
Det har alltid varit kontroversiellt med psykokirurgiska ingrepp. Men vi ska inte förkasta allt. Just nu utvecklas metoder att operera in elektroder som påverkar djupet av hjärnan hos patienter med Parkinsons och Tourettes syndrom, och många lidanden har lindrats på detta sätt.
Metoder har förfinats och specielistkompetensen finns. Då, på 40-talet, kunde vilken kirurg som helst anlitas och man talar om hur det \"vispades runt lite\" bland nervtrådarna.
Och det finns fortfarande patienter kvar i livet som lobotomerades. Bland annat har miljöpartisten Eva Goës drivit frågan om staten skulle betala skadestånd till dessa patienter, precis som man gjorde för alla mentalpatienter som steriliserades mot sin vilja.
Det blev inte så, eftersom socialutskottet ansåg att lobotomeringar gjordes utifrån den vetenskap som var vedertagen på den tiden.
Men redan 1945 höjdes kritiska röster mot lobotemeringarna.
Debatten var intensiv och jag hittade en skrift där någon undrade om man verkligen kan operera en människans själ.
Nu hoppas han att avhandlingen ska få i gång fler debatter och reflektioner om hur människor har behandlats inom psykiatrin, sett ur ett historiskt perspektiv.
Annons
Annons
Annons