Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med hopp om ett havsnära konserthus

/
  • Nyss hördes ur ministermun att staten kommer att kräva att institutionsorkestrarna blir mer internationella. Lena Byström och Christian Lindberg är glada för att deras orkester redan fyller kravet. Nu behöver de bara en bra konsertsal på hemmaplan också.

Skivor, publikökning och utlandsturnéer. Det mesta pekar uppåt för Nordiska Kammarorkestern Sundsvall. Men frågan om var den ska spela blir allt mer trängande. När butikerna flyttar in i Stadshuset dör också tanken på att göra det till ett litet Musikverein. Därför vill orkesterchef Lena Byström och chefdirigent Christian Lindberg vara med i snacket om ett kulturhus i hamnen.

Annons
Fulla hus. Fler skivinspelningar. Nya turnéinbjudningar, nu inte bara till Japan 2007 utan också till Kina och Hongkong.
Men var ska orkestern spela hemma?
När kommunen säljer Stadshuset för butiksverksamhet är det en signal att orkestern inte har någon framtid där. Vid Tonhallen finns fullgoda kontor och enskilda övningsrum. Men repetitionslokalen är utdömd av hörselhälsoskäl och i stora hallens tunga akustik är det hopplöst för mindre orkestrar att klinga bra.
Stadshuset är på många sätt bättre men inte optimalt, och på båda ställena blir Kammarorkestern allt oftare bortprioriterad till förmån för penningstarkare kunder, som konferensarrangörer. Det är ett skäl till att de mindre ensemblerna under senare tid konserterat i andra lokaler.
Under den senaste repetitionsperioden fick orkestern pendla med allt sitt pick och pack mellan Stadshussalongen och sin lilla replokal. Salongen skulle hysa konferensgäster.
Det är ett arbetsmiljöproblem, konstaterar Lena Byström.
Ibland önskar hon att kultur vore idrott. I så fall skulle ett starkt riksförbund peka på de bestämmelser som finns om att en orkester, som närmar sig högsta serien, måste ha fullgoda lokaler för att över huvud taget kunna ta klivet.
Liksom elitfotboll och -hockey har särskilda behov av säkerhet och faciliteter behöver en skivinspelande orkester en lokal med fullgod akustik, som den kan vara säker på att få disponera. Annars kan skivbolagen förlora intresset.
Ett elithockeylag spelar inte på en bandyplan. För att spela i division ett behöver vi en sal som rymmer 500 lyssnare, som har en efterklang på 1,8-1,9 sekunder och som är byggd på ett konstnärligt intressant sätt. Där skulle vi kunna göra otroliga saker för Sundsvalls kommun, säger Christian Lindberg.
En sådant scenrum lämpar sig inte för talteater, medan en torrare akustik gynnar tal men dödar musik. Därför är en högklassig sal för både musik och teater utesluten. Däremot skulle Kammarorkestern och Teater Västernorrland kunna dela mycket annat, till exempel teknik, foajé, fik, loger och kontorsutrymmen.
När det nu talas om ett nybygge i hamnen vill därför orkestern finnas med i samtalet. Att idrott och kultur kanske får samsas är bara kul, tycker Lena Byström och Christian Lindberg.
De räknar upp flera hus som skulle kunna ge inspiration. i finska Lahti görs en storsatsning på stadens orkester, bland annat med lokaler. Newcastles kulturhus, också det i en hamn, har lyft kulturlivet i den gamla industristaden.
Luleås nybygge har skilt konsert- och konferensverksamhet åt. I Valencia växer den ena kulturbyggnaden efter den andra upp i ett helt komplex, och resultatet blev det avsedda: att stadens huspriser skjuter i höjden.
Det Valencia gör handlar inte om att vara snäll mot kulturen. Det är lönsamt, säger Christian Lindberg.
I höst är kammarorkestern inbokad i Stadshuset. Även om Lena Byström oroar sig för att det ska bilas och borras för butiksbyggen under repetitionerna har hon hopp om framtiden.
Kommunen jobbar för att lösa lokalproblemen, säger hon.
Det är för publikens skull. Den skulle få höra orkestern låta ännu bättre, säger Christian Lindberg.

Mer läsning

Annons