Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Sjuk efter sju års behandling

+
Läs senare
/
  • – Jag orkar inte längre, det har gått för långt. Det enda jag vill är att Anders ska bli frisk, säger hans mamma Sara efter sju år kamp för sin son som lider av psykoser och ett alkoholmissbruk.

Anders skyfflas mellan psykvården och behandlingshem för missbrukare För sju år sedan började Anders plötsligt uppträda förvirrat på jobbet, han ville säga upp sig och pratade om tredje världskriget på jobbet. Anders hade fått en psykos. Efter sju år inom psykvården och olika behandlingshem är han fortfarande sjuk. Dessutom har han utvecklat ett alkoholmissbruk.

Efter så lång tid, efter så många år är vi tillbaka där vi började. Han var 22 år när han blev sjuk. Nu är han 29 år och den enda skillnaden är att han är sämre än någonsin.
Anders mamma Sara sitter vid köksbordet och har svårt att hålla tårarna tillbaka. Hon säger att hon är förtvivlad och frustrerad. För några veckor sedan skrevs Anders plötsligt ut från behandlingshemmet Norrgården i Härnösand där han vårdats för sina besvär med psykoser. Personalen bedömde att man inte kunde ha kvar honom där eftersom Anders, trots att han var inlagd, vid flera tillfällen druckit sig berusad.
Istället skickades Anders till Ågården, ett behandlingshem för missbrukare, men där konstaterade personalen att han hade för stora psykiska besvär för att ta emot någon behandling och skickade honom till psykiatriska klinikens akutmottagning.
Läkaren där ansåg inte att Anders var i behov av akutsjukvård utan tyckte att han själv kunde söka sig till öppenvårdsmottagningen. Det gjorde inte Anders. Han gick på systembolaget och köpte öl och satte sig på en parkbänk för att dricka. Där hittade hans mamma honom påtagligt berusad häromdagen.
Så här har det sett ut hela tiden. Ena gången är han för beroende av alkohol för att vårdas på psykiatriska kliniken, andra gången är han för sjuk för att få vård på Ågården. Det är ingen som tar ansvar, han skickas bara hit och dit, säger Sara.
I flera omgångar har Anders behandlats på Ågården, vid psykiatriska kliniken på avdelning 52 och behandlingshemmet Balder och Norrgården i Härnösand. Han har aldrig tvångsomhändertagits, vilket hans mamma har svårt att förstå.
När han är som sämst är han en fara för sig själv och andra, han blir som en annan.
Det har inte fungerat mycket bättre när Anders har stått under behandling. Vid ett tillfälle avvek han från Balder och drack sig full. När han kom tillbaka vägrade personalen att släppa in honom - trots att han var inlagd på avdelningen.
Under en annan period bodde han i sin egen lägenhet uppbackad av basteamet från Sundsvalls kommun. När Sara ringde och frågade var Anders hade tagit vägen fick hon till svar att han låg och sov i sin lägenhet.
I själva verket låg han på intensiven på ett sjukhus i Stockholm med svåra frysskador på fötterna.
Antingen har Anders haft en maximal otur eller så är det skrämmande svaret att vården är så här dålig. När jag försöker få svar eller ställa krav på hans vård hänvisar de bara till att Anders är myndig. Jag känner mig så maktlös.
Under åren som gått har Anders blivit allt mer apatisk, vännerna stöttade honom i början men har nu försvunnit. Han spelar inte gitarr längre och har slutat med simningen som var ett intresse.
Det senaste budet är att Anders ska bo hemma hos sin mamma och få behandling med antabus. Men Sara veckopendlar och har inte tid och möjlighet att ge honom den omsorg han behöver.
En förälder ger aldrig upp, men krafterna tryter.
Jag orkar inte längre, det har gått för långt. Min son har blivit illa behandlad, kränkt och sviken av vården. Det enda jag vill är att Anders ska bli frisk.
Fotnot: Namnen Sara och Anders är fingerade.
Annons
Annons
Annons