Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Väntande i Viskan hoppas på mirakel: "Vi vill inte bara överleva utan även skapa oss ett liv"

+
Läs senare
/

Resan över havet förvandlade dem från att vara respekterade människor till att bli ett nummer bland hundratusentals andra.
– Hur ska jag någonsin kunna ta mig härifrån? undrar en flyktingkvinna på den gamla anstalten i Viskan.

För ett år sedan hölls premiären för filmen "Miraklet i Viskan". Kanske borde det spelas in ett nytt drama nu, med titeln "Vi som väntar i Viskan". De 320 personerna som bor i trånga rum innanför det höga stängslet bär på berättelser som skulle kunna fylla programmet för en hel biosäsong.

Läs också: Asylboendet i Viskan – ett år senare: "Här kallas svenskar smiley people"

Redan när vi passerar "långhuset", som väl är ortens främsta kännetecken, anar man att många av människorna som har placerats här av Migrationsverket helst vill härifrån.

En samling på 30–40 män står och väntar på bussen som ska ta dem in till stan. Och när vi kör över den smala bron över Ljungan kommer ytterligare ett par unga män springande i hopp om att hinna till busshållplatsen i tid.

Hoppet om att kunna bygga upp ett nytt liv i Sverige tycks för många släckas i takt med att månaderna går. Bristen på sysselsättning, mötesplatser och kontakter med omvärlden är påtaglig.

– Vi förväntas vara tacksamma för att vi har tak över huvudet, mat och kläder, men vi vill inte bara överleva utan även skapa oss ett liv, säger en man på förläggningen.

Läs också: En lastbil kommer lastad – med flera ton kläder till Viskan

Ibland uppstår det bråk i området med polisutryckningar som följd. Det kan enligt de boende handla om allt från den typen av grannosämja som kan uppstå i vilket trapphus som helst, till tyngre konflikter av kulturell eller politisk karaktär. Inte sällan handlar det om språkförbistringar.

Många som bor här är också stressade och lever under stark press. De plågas både av oron över vad som sker i hemlandet och över hur framtiden ska bli.

Läs också: Knivman gripen efter blodigt slagsmål på asylboende – en till sjukhus

Från Lindberga gård kommer personal och håller i olika slöjdaktiviteter för kvinnor och barn tre dagar i veckan. Därifrån kommer även läraren och hälsovägledaren Mona Wibron som undervisar i svenska.

När ST är på besök sitter det bara män i lokalen.

– Det fungerar bra. Flera av dem kan engelska och de tolkar åt varandra, säger Mona Wibron.

Men en ung man som tidigare gick på lektionerna har gett upp.

– Det är svårt att hänga med för det finns ingen tolk och de som går där pratar flera olika språk, förklarar han.

Flera boende vittnar också om undermåliga hygienutrymmen i en del av byggnaderna. Det har rått brist på varmvatten i duscharna senaste tiden, en del duschmunstycken är trasiga och det finns bara ett par toaletter i byggnader som rymmer ett omkring 35 personer. Enligt flera småbarnföräldrar är det ohållbart.

Läs också: Idrotten viktig för flyktingarna i Viskan

I mitten av februari startade Ånge kommun en öppen förskoleverksamhet i området. Verksamheten där är igång flera dagar i veckan, fem timmar åt gången.

Det var i slutet av 2014 som den gamla anstalten bedömdes uppfylla kraven som tillfälligt flyktingboende. Våren 2015 stängdes plötsligt boendet eftersom företaget som drev anläggningen hoppade av. Det gamla fängelset stod tomt under sommaren och först i september förra året fylldes byggnaderna igen av nyanlända.

Numera är det Ekebydalsborgen AB som driver anläggningen. Ling Luo bor i Stockholm men har jobbat som boendepersonal på Viskan sedan starten.

– Jag inreder och anpassar bostäderna efter behoven. Jag tycker det fungerar bra. Folk är som regel stressade när de nyss har kommit hit men efter ett tag brukar de bli lugnare. En del pratar inte alls från början men sedan börjar de le och hälsa, säger hon.

De som väntar i Viskan kom till Sverige i hopp om att kunna skapa sig ett bra liv för sig själva och sina barn.

Nu hoppas de att mirakel ska ske.

Mer om människorna på flyktingförläggningen:

Lina, 11, älskar böcker och längtar efter mamma: "Hon måste få komma hit"

Raghad saknar barnen: "Jag är rädd att jag förlorar förståndet"

Sju månaders passivitet tär på Baha: "Känns inte som vi bor i Sverige"

Tvåbarnsmamman Athar trakasserades av män: "Jag kände mig inte trygg"

Annons
Annons