Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äcklets och skönhetens krigare

Annons
Smör och olja, blod, sperma och urin. Den belgiske multikonstnären Jan Fabre är inte rädd för att använda vare sig det högsta eller det lägsta på scenen. Att folk blir provocerade är deras problem, menar han.


- Som konstnär vill jag aldrig provocera. Det är alltid den andra sidan som blir provocerad. Jag har aldrig börjat något med idén om att provocera någon. För mig är saker och ting naturliga, men det betyder inte att det är naturligt för andra.

Han har varit verksam som konstnär sedan 1976 och byggt upp ett rykte som gjort honom "larger than life". Få är lika hyllade eller lika avskydda. Fabre har gjort teaterstycken som är åtta timmar långa, hyllat Marcel Duchamp med en avbildning av hans berömda pissoar översållad med skalbaggar och låtit sina dansare urinera och masturbera på scenen. Flera gånger har delar av publiken rest sig upp för att gå, i protest mot det de upplevt som stötande i hans föreställningar. Samtidigt vittnar många om att Fabres arbete verkligen berör människor på djupet.

Själv kallar han det han gör för poetisk terrorism.

- Jag har precis gått igenom mina gamla verk inför en utställning och det vi ska använda till affischen heter "Only acts of poetical terrorism" - bara handlingar av poetisk terrorism. Det var ett av mina främsta motiv när jag var ung. Och jag tror att att det gäller än i dag, säger han.

Jan Fabre är i Stockholm för att sätta upp två verk på Kulturhuset i Stockholm. Solostyckena "Angel of death" och "Quando l'uomo principale é una donna (When the leading man is a woman)" är verk som är karaktäristiska för hans intelligenta och chockerande modiga konstnärskap. Genus och dubbla identiter är ämnen som går igen i båda styckena, samtidigt som "Angel of death" är ett slags hommage till popkonstnären Andy Warhol och "Quando..." en hyllning till den blå färgens mästare Yves Klein. I det sistnämnda dansar Sung-Im Her under en himmel full av flaskor från vilka olivolja droppar ner på golvet.

- För mig är Medelhavet, det blå, förknippat med olja. Det är i Medelhavsregionen man hittar alla olivoljeträd. Olja som substans är på ett sätt jordens blod och oljan är också ämnet som konstnärerna använder i sina färger. Jag använder ett slags kroppsavtryck på scenen som baseras på Yves Kleins kroppsmåleri, förklarar han.

Det är nästan omöjligt att placera Jan Fabre i ett fack. Han är allt på en och samma gång: teater- och operaregissör, författare, konstnär, scenograf och koreograf. Några gränser mellan konstarterna vill han inte kännas vid.

- Jag är skönhetens tjänare och jag använder hela tiden det bästa mediet för den idé jag har. Ibland är det bättre att skriva en text, ibland är det bättre att koreografera, ibland kan jag uttrycka mig bättre i en skulptur eller en målning. Jag har hållit på med det här i 30 år nu så jag har en del erfarenhet att ta av.

Han kallar sina dansare för "skönhetens krigare". Skönhet är ett viktigt begrepp för honom - även om hans belackare har haft svårt att se det vackra för alla kladdiga vätskor på scenen.

- För mig är skönhet väldigt förknippat med människan och människans sårbarhet. Och det är vårt jobb, vårt mål som konstnärer att försvara den skönheten. Jag ser inte ordet "krigare" som något negativt - som någon som attackerar någon annan - det handlar mer om försvar.

- Om man tar sitt jobb på allvar är det en konstant strävan, en ständig kamp med att undersöka sig själv, sin egen själ och kropp, med att se var gränserna går fysiskt och psykiskt. Du måste träna dig själv så att du hela tiden är redo att vara i rätt förhållande till livet.

Jan Fabre förknippas ofta med det belgiska dansundret där bland andra Ultima Vez och Anne Teresa de Keersmaekers Rosas ingår. Själv värjer han sig för den klassificeringen och säger kort att han inte är koreograf.

- Det är ingen komplimang. Jag är konstnär och jag använder kroppen som ett verktyg för forskning. Jag är inte koreograf. Men vad som händer om man inte är en klassisk författare eller en klassisk dramaturg och folk inte kan klassificera en direkt är att de stoppar in en under "dans" för att det är lite mer universellt. Alla mina verk baseras på texter - språket är mycket viktigt för mig.

I samband med hans Sverigebesök publicerar förlaget Ruin boken "Fyra stycken" som innehåller fyra av hans dramatiska texter. Där förklaras hans konstnärliga universum på ett sätt som den svenska publiken inte har haft möjlighet att uppleva tidigare. Samtidigt är Jan Fabre i hemlandet Belgien upptagen med att färdigställa två stora utställningar: en på det moderna museet i Bryssel och en på motsvarigheten till Nationalmuseum.

- På det moderna museet ställer jag ut verk från 1977 till 1981 och på det klassiska museet blir det fyra helt nygjorda konstverk, fyra skulpturer. Alla verken relaterar på något sätt till de klassiska mästerverken som finns på museet, till de flamländska primitivisterna: Van der Weyden, Van der Goes och Memling.

Hela sitt vuxna liv har Jan Fabre tillägnat konsten. I början av sin karriär var han dekoratör och scenograf för att sedan börja med performancekonst. Han säger själv att tecknandet och skrivandet är hans viktigaste verktyg. Det går inte en dag utan att han ritar eller skriver något som sedan omvandlas till dans, teater eller skulptur. Sedan ett par decennier tillbaka är han ett stort internationellt namn och visar sina utställningar och föreställningar världen över.

I "Angel of death" reflekterar han över hur livet i rampljuset påverkar konstnärer. Där handlar det delvis om Andy Warhol, delvis om honom själv.

- I mer än 20 år har jag varit upptagen med att resa runt världen för att uppträda och göra intervjuer. På ett sätt är jag kanske socialt död och lever bara genom mitt arbete. Som konstnär är den sociala biten död för man omvandlar hela tiden sitt mentala tillstånd till arbete.

- På ett sätt lever man på den publika plattformen, behöver den och gillar den, men samtidigt längar man efter att få försvinna från den. Det är som att ge intervjuer. På ett sätt vill man förklara så mycket som möjligt av det man gör och på ett annat vill man inte säga något. För man vill ju att verken ska tala för sig själva.

De två föreställningarna på Kulturhuset i Stockholm visas den 6 till 8 april. (PM)

Mer läsning

Annons