Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

António Lobo Antunes och kampen mot materian

+
Läs senare

Nu och då lever parallella liv i António Lobo Antunes berättarvärld. Ett Jag kan plötsligt förvandlas till ett mera avlägset Han. I författarens brottningsmatch med orden uppstår en prosa som inte liknar något annat.


I romanen "Karavellernas återkomst", som nyligen har översatts till svenska, sitter en man vid namn Luis ensam på en kaj i Alcantara med sin döde far bredvid sig i en rikt utsirad likkista. Han är en av de hemvändande från Angola, den forna portugisiska kolonin. En av dem som lämnar Afrika efter nejlikerevolutionen för ett ovisst liv i det gamla hemlandet.

Men det är något som inte riktigt stämmer med denne Luis och hans följeslagare i den portugisiske författaren António Lobo Antunes bok. Han har färdats till landet i en karavell - de gamla sjöfararnas farkost - och bär själv omisskännliga drag av Luis de Camoes, 1500-talsdiktaren som i sin episka dikt "Lusiadas" beskrev Vasco da Gamas expedition till Indien. I "Karavellernas återkomst" existerar nu och då samtidigt, utan övertydliga vinkar till läsaren.

António Lobo Antunes har all respekt för läsaren - men tänker aldrig på den som ska läsa boken när han skriver, förklarar han. För honom är det primära kampen med orden, försöken att bryta gränser, att omdefiniera konsten att skriva.

- Man behöver tre saker för att kunna skriva. Tålamod, ensamhet och lite stolthet. Det sistnämnda måste man ha för att inte helt bli besegrad av boken. Jag börjar aldrig skriva om jag inte är säker på att jag inte kommer att klara det. Det blir en slags utmaning, ett materiens motstånd, säger han.

Han befinner sig i Stockholm på en veckolång visit - "alldeles för lång tid", suckar han och ser trött och en smula frusen ut där han sitter i soffhörnet på hotellet. António Lobo Antunes är känd för att avsky intervjuer och gör även den här gången klart att han egentligen finner den här typen av möten umbärliga.

- En intervju är något artificiellt. Det är inte normalt att ställa frågor som under en rättegång, eller att du sitter och antecknar vad jag säger. Jag har aldrig trott på intervjuer eftersom människor ljuger hela tiden. De försöker skapa ett vackert eftermäle åt evigheten. Det är så artificiellt, suckar han trött.

På minussidan ligger också att det är snart 20 år sedan "Karavellernas återkomst" skrevs. António Lobo Antunes läser aldrig om sina böcker och säger kort att han knappt minns vad den handlar om. Visserligen utgår den, som flera av hans böcker, från en speciell tid - den brytpunkt då diktatorn Salazar försvann, Portugal skiljdes från sina kolonier, och de återvändande måste anpassa sig till sina nya liv - men tiden, platsen och berättelsens ramverk är aldrig det viktigaste för honom.

- Man skapar inte en bok av idéer. När någon säger till mig "Jag har en väldigt bra idé till en bok" då vet jag att den inte blir bra. Vad är "Anna Karenina? En gift kvinna som tröttnat på sitt äktenskap, tar en älskare och sedan begår självmord. Eller "Den gamle och havet" - en man som sitter ute på havet och fiskar. Det är ingenting. Allt handlar om hur man skriver saker. Storyn är inte viktig, det är sättet man arbetar med materialet som betyder något.

António Lobo Antunes har ofta nämnts som en tänkbar Nobelpriskandidat. I hans omfattande produktion brukar man ofta framhålla "Fado Alexandrino" från 1991 som hans storverk men även senare böcker som "Handbok för inkvisitorer" och "Portugals glans och ära" har väckt stor beundran för dess höga konstnärliga nivå och författarens förmåga att skildra hur historien påverkar den enskilda människan på ett obönhörligt sätt.

- Mestadelen av tiden är det inte de viktiga händelserna i ditt liv du använder i skrivandet. Det kanske är ett ansikte som har flyktat förbi, små saker som det. Vårt liv är byggt av små saker. Jag vill skriva om vad vi är, hurdana vi är, hur vi lever, vad som är meningen med allt det här.

Det finns inga trick som kan hjälpa dig med skrivandet, fastslår han. Hårt arbete är det enda som gäller. Själv våndas han varje gång det är dags att börja skriva en ny bok, våndas och kastar sig sedan in i fajten mot materian. Små stunder av lycka uppväger det tunga slitgörat. Men i efterhand är han aldrig nöjd - böckerna kunde alltid ha skrivits på ett ännu bättre sätt.

- Portugisiskan är ett alldeles för rikt språk, hävdar han. Dante använde sig bara av 2 000 ord, Flaubert av 15 000. Man behöver inte en så stor vokabulär, allt handlar om hur man använder orden. Många adjektiv har kommit till för att inte användas.

Han läser själv mycket böcker, "älskar att läsa även dåliga böcker", eftersom de så tydligt avslöjar hur man inte ska skriva.

- I en dålig bok är sidorna inte speglar för läsaren. En bra bok är skriven enbart för mig. Jag har en personlig relation till boken. Den tillhör mig och jag tillhör den, säger António Lobo Antunes. (PM)

---


António Lobo Antunes:

Född 1942 i Lissabon. Bestämde sig för att bli författare redan som liten pojke, men sattes i läkarskola av sin far vid 16 års ålder. Han gjorde sin militärtjänst inom sjukvården i Angola i början av 1960-talet. 1973 återvände han från Afrika till Portugal, starkt präglad av sina upplevelser. 1979 publicerade han sin debutroman "Memória de Elefante". Elva av hans romaner finns översatta till svenska, den senaste är "Karavellernas återkomst" som gavs ut på portugisiska 1988.
Annons
Annons
Annons