Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det fult att bry sig?

Diskussionen inleddes redan för några år sedan i det musikresonerande programmet Studio Pop.

Annons
Frågan var om det var fult att bry sig. Det var främst U2:s frontman Bono och Sting vars goda gärningar ifrågasattes. Panelen, som bestod av Lennart Persson, Susanne Ljung och Natalia Kazmierska, hade inget konkret svar.
Nu är det på tiden att frågan ställs igen, fast den här gången med en substans till svar. Det är nämligen så att vår enväldiga frälsare och undsättare, Bono, är en bland 166 nominerade till Alfred Nobels fredspris!
Ja, ni läste rätt, en del av den gamla krutgubbens arv kan gå till Bono. Det här kanske kom som en chock tillika ett för tidigt aprilskämt för er, men sanningen har aldrig varit lika påtaglig som nu.
Men vänta det kommer mer. Nu i veckan har han även blivit en utav kandidaterna till chefsposten för världsbanken. Det är Los Angeles Times ledarskribent som fått i uppdrag av självaste Herren på täppan själv, George W Bush, att föreslå lämpliga aspiranter. Av beundran har Jack Snow föreslagit Bono.
Självklart låter det som en strålande idé eftersom Bonos hjärtefråga är \"Drop the dept\", att avskriva utvecklingsländernas skulder. Men den här chefsnomineringen är säkert en bättre lösning i teorin än i praktiken. Det skulle vara som om Bert Karlsson skulle leda ett parti och gå med vinst.
Slutligen är det dags att bestämma sig. Är Bono den onde, den gode eller den fule?
Har man några miljoner i bakfickan och ett välbekant namn så är det väldigt lätt att hjälpa till att samla in pengar. Jag tror inte världen behöver någon rik popsnubbe som dyker upp på välgörenhetsgalor och gör Peace-tecknet inför publik och sedan går hem.
Det vi behöver är en äkta working class hero. Någon som arbetar sig uppåt i ständig motvind, till exempel Mandela. Det är en bragd av högsta bravur.
OCH dessutom skulle jag vägra att leva med det faktum att Bono är den första \"artisten\" att få mottaga Alfred Nobels heliga pris! Om inte Bob Dylan under sina dryga 40 år i rampljuset fått Nobels Litteraturpris så förtjänar ingen annan att vara före. Denne gigant, pionjär, ja den man alla författare oavsett genre vill vara.
På tal om working class heroes så cirkulerar de i vår dumburk, vareviga vecka. Varje torsdag utför musikprogrammet This is our music en bragd i sig. Det hela går ut på den gamla Pop-mentaliteten; \"Vi berättar om musik du inte visste att du älskade\".
Jag skulle inte benämna det som ett program med smal musik som SVTs tablåförfattare uttrycker det, utan hellre ett musikprogram som vidgar ens sfär.
Till sist vill jag bara förtydliga att Bono, han är helt enkelt den... fule.
Annons
Annons