Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Calexico med förändring som motor

Annons
Calexico satte sordin på mariachitrumpeterna och skruvade upp den politiska lågan. Förmågan att förändras är viktig för den hyllade duon Joey Burns och John Convertino. Med sitt senaste album "Garden ruin" hoppas de nå utanför skaran trogna fans.


- Jag och John och de vi spelar med är så duktiga musiker att vi kan gå in i studion och göra vad som helst. De senaste åren har vi upptäckt Sufjan Stevens, gjort en skiva med Iron & Wine och turnerat med Wilco. Det är klart att det har påverkat oss, fast vi hade ingen uttänkt plan när vi gjorde "Garden ruin", säger Joey Burns.

Via en rad hyllade album och gästspel hos i princip alla som betyder något i den del av den amerikanska musiksfären som ägnar sig åt alternativ singersongwriter- och countrymusik har Calexico skaffat sig enorm respekt. Brobyggandet över Rio Grande har präglat deras musik, som ljudit lika mycket av mexikansk instrumentering som av amerikansk låtskrivartradition. Men Joey Burns poängterar att ett viktigt byggnadsmaterial i bron består av jazz.

- Johns trummor är det som gör oss speciella, enligt mig är det vår signatur. Han spelar inte alltid på rytmen utan lägger sig gärna vid sidan av den, ungefär som Elvin Jones, Max Roach och Art Blakey. Fantastiska jazztrummisar, säger Joey Burns och stoppar en bit vetelängd i munnen.

Han är i Skandinavien för att prata om Calexicos nya skiva och passar på att göra några improviserade solokonserter på vägen. John Convertino har ett spädbarn hemma, vilket ger Burns utrymme att besöka Sverige för att avnjuta kaffebröd, tralla på Nicolai Dungers Edith Södergran-tolkning "Lyckokatt" och analysera klangfärgen i "Garden ruins" förstaspår "Cruel". En gång i tiden studerade han klassisk musik och nu förvaltar han studierna genom ett passionerat, men närmast encyklopediskt, förhållningssätt till kollegor, skivbolag och musikaliska referenser. Det är lätt att avfärda Calexico som ekvilbristiska musiknördar och just därför känns det skönt att Burns texter är mer aktuella, mer politiska än tidigare.

- Jag har berört ämnena tidigare, men inte lika mycket. De senaste sex åren har varit frustrerande för oss amerikaner på ett sätt som få utanför landet förstår, det går inte att förklara genom att följa massmedia. Det handlar mer om ett förrädiskt förändrat samhällsklimat. Men jag är inte öppet politisk, det finns det andra som gör bättre. Men visst tar jag upp miljöfrågor och religiös fundamentalism i de nya texterna.

Joey Burns menar att samarbetet med Iron & Wine, som resulterade i minialbumet "In the reins", påverkade hans inställning till sång och textskrivande. Sam Beam (som Iron & Wine egentligen heter) fick honom att ta i mer. Efter att den skivan släpptes gjorde de inblandade en paketturné i USA och i månadsskiftet april/maj kommer artisterna till Sverige för konserter i Stockholm och Göteborg.

- Det ska bli kul. En av poängerna med Calexico är att vi spelar mycket, men repar väldigt sällan. Vi brukar spela ihop en dag innan turnéerna, det räcker. Vid det här laget har vi slipats samman så mycket att ingen behöver visa sig på styva linan, det är väldigt balanserat, säger Joey Burns.

"Garden ruin" är första gången Calexico jobbar med en producent, hur var det?

- JD Foster har producerat Richard Buckner som vi har samarbetat med. Han insåg att det var viktigt för oss att få fram ett nytt sound, en ny känsla. Han hjälpte oss att hitta fram till okända ställen. Jag tycker att vi har satt en ny ribba med "Garden ruin". Det är en skiva som står helt för sig själv och antagligen kommer att göra det i många år.

Det är lätt att få för sig att ni är rätt envisa och inte helt lätta att producera?

- Det stämmer inte. Någon föreslog att vi skulle jobba med David Byrne, men John sa nej. Han trodde inte att vi skulle få något gjort eftersom John bara skulle prata med Byrne om hur bra hans skivor är. Ryktet om att vi är envisa perfektionister är överdrivet. (PM)

Mer läsning

Annons